Olyckan att inte få döda ett barn

Mats Selander ·: 6 jun 2007

Ett antal gynekologer och barnläkare samt riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson skriver på DN debatt att en sänkning av abortgränsen skulle vara ”högst olycklig”.

Det främsta argumentet verkar vara att en sänkning leder till att färre missbildningar kan ”åtgärdas” genom abort. Detta eftersom nästan 2/3 av de sena aborterna (mellan graviditetsvecka 18 och 22) är på grund av fosterskador och missbildningar, och vissa av dessa kan inte upptäckas förrän i vecka 18.

Här undrar man förstås vad för handikapp och fosterskador det handlar om. Det är ju en avsevärd skillnad på ett barn med Downs syndrom och ett anencefaliskt barn (utan hjärna). En av artikelförfattarna, Marc Bygdeman, är medförfattare till en studie som tar upp just fosterskadorna bakom de sena aborterna för år 2002 (läs studien i PDF-format):

Trisomi 21 (Downs syndrom): 22 st aborter
Hjärtmissbildningar: 15 st
Urinvägsmissbildning: 15 st
Missbildn i centr nervsyst: 12 st
Vattenskalle: 12 st
Anencefali, acrani: 9 st
Trisomi 18: 9 st
Ryggmärgsbråck 8 st
Övriga kromosomavvikelser 8 st
Övriga 34 st
Totalt 144 st

Man undrar vad för människosyn som ligger bakom sådana tankar. Och vem har förresten rätten att döma ut en annan människa som en ”olycka”? Artikelförfattarna verkar anse sig ha den rätten i alla fall.

Jag är inte man att bedöma denna lista. Men så mycket vet jag att Downs syndrom och vissa kromosomavvikelser (som t ex Klintefelter, som föranledde fyra aborter) är fullt förenliga med ett gott liv utan lidande. Andra handikapp går det att leva med, även om det kan vara fruktansvärt jobbigt. Jag tänker till exempel på vattenskalle och ryggmärgsbråck. De finns mitt ibland oss. Visst är det olyckligt att de har dessa handikapp. Men var det ”olyckligt” att de inte aborterades? Var det ”olyckligt” att deras handikapp inte upptäcktes i tid så att de kunde rensas bort? Man undrar vad för människosyn som ligger bakom sådana tankar. Och vem har förresten rätten att döma ut en annan människa som en ”olycka”? Artikelförfattarna verkar anse sig ha den rätten i alla fall.

Det ”olyckliga” är alltså att färre handikappade foster skulle dödas om vi sänkte abortgränsen. Att kalla detta ”olyckligt” är faktiskt groteskt och ger mig obehagliga associationer till nazistiska propagandafilmer jag såg för några år sedan. Där ser man en nazistläkare hålla föredrag och visa bilder på handikappade människor och sedan ber han sina elever: ”Om jag skulle bli så’n här, så ber jag er: döda mig, för ett sån’t här liv är ovärdigt.” Eller med artikelförfattarnas ord: det vore ”olyckligt”.

Artikelförfattarna nämner också sena aborter på grund av psykosociala skäl. Samma studie ger oss följande information:

Synnerliga skäl för beviljad abort efter vecka 18, år 2002:

Psykosociala skäl: 50 aborter
Ung ej mogen: 34 aborter
Psykisk sjukdom: 27 aborter
Fosterskada: 143 aborter
Kroppslig sjukdom: 6 aborter
Övrigt: 8 aborter
Totalt: 268 aborter

Här ser vi att åtminstone 111 (50+34+27) aborter år 2002 varken berodde på att kvinnans fysiska hälsa var hotad eller att fostret var skadat. Om vi dessutom tar med barnen som aborterats på grund av Downs syndrom, som inte bör betraktas som en gravt livshotande skada, får vi 133 sena aborter (dvs hälften av de sena aborterna för år 2002). Det är 133 människoliv som det tydligen vore ”olyckligt” om lagen skyddade så att de fick födas!

Det bär mig egentligen emot att lyfta fram statistik på det här sättet. Jag får lätt känslan att abortfrågan är just en ”fråga”. Ungefär som ”judefrågan”. Abort blir så lätt en abstraktion, ett etiskt diskussionsämne. Men det handlar faktiskt om små människor som dödas.

Här följer några röster från sjukvårdspersonal som tvingas utföra detta groteska:

”Första gången grät jag när jag skulle ta hand om fostret.” ”Jag själv berörs mycket av det, tycker det är otäckt att ta i dessa små liv.” ”Någon som är van och varit med vid flera sena aborter säger att ju fler gånger hon varit med om det, desto lättare… hon har lärt sig att inte ta in allt, men samtidigt vill hon inte bli kall.” ”En läkare återger drömmar om aborter och fosterdelar och säger att 10-12 veckors arbete på heltid med aborter är vad han klarar.” (ur Abort – erfarenheter och teorier, Margareta Callersten-Brunell och Merike Lidholm, Liber förlag, Stockholm 1985, sid 65-66)

Flera av artikelförfattarna har egen erfarenhet av detta. De har själva utfört otaliga aborter. De har sett de små kropparna. Troligen grät de också den första gången. Sedan har de blivit hårda. Nu försvarar de sitt agerande. En inskränkning av aborträtten skulle nämligen innebära en stor personlig skuld för flera av dem. Det är inte konstigt att försvarsmekanismerna går igång. Den verkliga olyckan är inte de ofödda barn vi missar att abortera. Det olyckliga är att det finns abortläkare, barnläkare och politiker som använder all sin prestige för att försvara den dödens kultur de själva varit med och skapat.

Publicerat av Mats Selander den 6 jun 2007

Annonser

Ett svar to “Olyckan att inte få döda ett barn”

  1. Webdesign Stockholm Says:

    Hej, Mats! Kan inte annat än att hålla med att i Sverige råder en sjuk människosyn där man värderas efter hur många kroppsfunktioner man har som fungerar. Vad för syn avspeglar det egentligen på de handikappande?

    /MVH Andreas Bengter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: