Den inkonsekventa abortkulturen

Mats Selander ·: 16 feb 2009

I Expressen, Aftonbladet och SvD kan vi läsa om en kvinna som gör abort när hon får reda på att fostret är en flicka. En månad senare är hon gravid igen. Också denna gång är det en flicka. Hon gör ännu en abort. Nu reagerar personalen på kvinnokliniken i Eskilstuna:

”Det stred mot deras uppfattning om mäns och kvinnors lika värde, säger Kaj Wedenberg, verksamhetschef på kvinnokliniken på sjukhuset.
Kaj Wedenberg blev efter det inträffade ombedd av sina kollegor att skriva ett direktiv som skulle göra att de inte är tvingade att undersöka kön när det inte fanns en medicinsk orsak.
– De vill slippa att bli tvungna att medverka i abort på grund av oönskat kön, säger Kaj Wedenberg till Expressen.se.”

Jag ringde min kompis Sven som är mjölkbonde i Västergötland. Han berättade hur vi behandlar tjurkalvar annorlunda än kvigkalvar. Nästan alla tjurkalvar slaktas inom två år medan kvigkalvarna blir mjölkkossor och får i alla fall leva ca åtta år ibland längre.

Könet avgör ett boskapsdjurs öde. Och aldrig har jag hört någon feminist skrika ”ojämlikt” eller klagat över ”könsdiskrimineringen” bland boskap. Varför inte det? För att just hanarna slaktas och honorna sparas? Ett sådant cyniskt hyckleri tror jag inte ens feministerna är kapabla till. Nej, snarare beror det på att det inte är kön in abstraktum vi värnar, utan könens jämlikhet bland konkreta människor. Det är inte jämlikhet bland hanar och honor, utan bland pojkar och flickor, kvinnor och män som vi bryr oss om.

Men svensk lagstiftning betraktar inte ett människofoster innan vecka 22 som en människa. Det är något annat. Exakt vad det är enligt lagen blir jag inte klok på. Är det ett djur? Eller ett UFO? Nej troligen inte. Kanske en del av kvinnans kropp? Ja det rimmar i alla fall med slagorden. Men hur kan i så fall ”en del av kvinnans kropp” ha ett annat kön än det kvinnliga? Hur kan en gravid kvinna ha en penis? Och om det är en del av kvinnans kropp, hur kommer det sig att läkare går med på att amputera bort denna del trots att den oftast är helt frisk? Ingen läkare skulle gå med på en amputation av en frisk hand bara för att kvinnan sa ”det är min hand och jag gör som jag vill med den – amputera den!” En sådan kvinna har inte problem med sin hand utan med sitt psyke. Nej, jag kan ärligt talat inte förstå vad ett människofoster kan tänkas vara om det inte är en människa.

Och när höljet av de politiskt korrekta värderingarna plockas bort – vilket just skett i fallet med Eskilstunakvinnan – så blottläggs det jag tror är varje människas djupaste intuitioner om vad en graviditet är. En graviditet är något värdefullt. Varför det? Därför att där finns en ny människa! Visst kan värderingar och omständigheter trumfa över känslan av att graviditeten och fostret har ett grundläggande värde. Men ingen är helt tillfreds med aborter. Ingen tycker att det får ske av vilket skäl som helst. En abort tar alltid emot. Det är alltid något sorgligt. Och om en kvinna skulle uppleva sin abort som likvärdig med en blindtarmsoperation – om de bokstavligt talat skulle hamna på samma moraliska nivå för den kvinnan – så menar nog de allra allra flesta att den kvinnan har tappat sin moraliska känslighet. Hon har blivit etiskt bedövad. Hon har blivit kall.

Men vår kultur har klassat ett antal värderingar som så pass värdefulla att de anses trumfa över fostrets värde. Hon kan vara ”för ung”, ”för gammal”, ”för fattig”, ”för oberedd”, ”för upptagen”, ”för ensam”. Blir graviditeten för känslomässigt jobbig så är det alltid ett legitimt skäl för abort. Så säger vår kulturs värderingar. Men vad händer då när graviditeten faktiskt inte är känslomässigt jobbig eller när skälet till aborten faktiskt inte har att göra med någon plåga eller något stort obehag hos kvinnan, utan endast med hennes önskan, och då kanske en relativt trivial önskan. Eller som nu, en helt politiskt inkorrekt önskan! Ja då blir det uppenbart att vi inte ser på det ofödda människolivet som ”en cellklump” eller ”en del av kvinnans kropp”. Då blir det helt plötsligt ”könsdiskriminering” som om fostret var en människa som hade ett mänskligt kön, som om det handlade om en flicka.

Ju mer jag tänker på detta desto tydligare blir det: en kultur kan aldrig bli tillfreds med abortliberalism. Innerst inne vet vi vad det handlar om. Vi offrar människor för vår kulturs värderingar, för vår materialism, för vår ”frihet”. Vi berättigar våra aborter med hjälp av våra värdeingar men så fort detta kulturella värderingstryck upphör – som i detta fall – så får vi kontakt med abortens sanna natur, att man dödar en liten människa, en liten pojke eller en liten flicka. Och då gör det ont. Då vill man ”slippa att bli tvungna att medverka i abort”.

Publicerat av Mats Selander den 16 feb 2009

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: