Om Gud, Guds domar och moral

Läste just ett inlägg på CredoAkademins forum som jag skrev för rätt länge sen. Men jag tyckte det var ganska bra skrivet och det fångar verkligen min syn på den svåra frågan om Guds stränga domar i Gamla testamentet och Gud som moralens ankare. Det är mitt ärliga och personliga svar på hur jag ser på frågan om kristen tro och moral. Så låt mig citera mig själv …

”Jag tror att människans existentiella sökande i högre grad präglas av ett sökande efter godhet mer än sanning. Det betyder inte att sanningen är oviktig. Men jag tror “godhet” är ännu viktigare. Jag tror att vi lättare accepterar att man ljuger för godhetens skull, än att man är ond för sanningens skull (om vi nu skulle tvingas välja).

Därför tror jag att moraliska argument för eller emot Guds existens väger tungt när vi söker svar på livets stora frågor. Det moraliska gudsargumentet samt ondskans problem tror jag därför ofta är avgörande argument för hur vi ställer oss till gudstro. Och min bedömning är att det moraliska gudsargumentet väger tyngre än ondskans problem. Jag har mycket starka intutioner om att Guds karaktär och vilja är det enda som kan utgöra en tillfredsställande metafysisk förankring för moralisk godhet och moraliska förpliktelser. Jag har inte sett något sekulärt försök att grunda moralen på som svarat mot mina meta-etiska intutioner här. Detsamma gäller min intuitiva tro på livets objektiva meningsfullhet. Utan Gud får vi ett kallt, likgiltigt universum. Moral och mening måste då bli bubblor av illusioner. Här tycker jag många ateister i bästa fall är romantiskt naiva och i sämsta fall intellektuellt ohederliga, när de viftar bort det här problemet. Däremot respekterar jag ateister som ärligt ser detta som ett problem, som t.ex. Nietzsche, Sartre och Russel (jag respekterar dem i alla fall för ärligheten de visar i detta avseende). Detta ligger för mig i ena vågskålen.

I den andra vågskålen ligger den existentiella tyngden i ondskans problem (och här inkluderar jag Guds domar i GT och även problemet med helvetet). Hur kan Gud dränka en hel mänsklighet (med undantag av Noa + familj)? Även om “människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda” (1 Mos 6:5), så tänker jag att de små barnen ändå måste varit oskyldiga (även om vi räknar med arvssynd, så ser jag inte att de små barn som föddes strax före floden skulle vara mer syndiga än alla barn som föds idag). Eller ta helvetet: Varför ett evigt straff för tidsliga synder? Här finns det svar som att Guds helighet och evighet renderar ett evigt straff. Eller att helvetet är en evig konsekvens av ett fritt val. Men trots den typen av förklaringar hänger känslan kvar: Hur kan den bibliska Guden verkligen vara rättvis?

Våra omedelbara intutioner om rättvisa rimmar alltså inte alltid med Guds handlande såsom det beskrivs i Bibeln. Jag kan känslomässigt förstå de som ifrågasätter Guds rättvisa. Faktum är att flera bibliska gestalter gör just det! Abraham reagerar t.ex. när Gud ska döma Sodom och Gomorra. Abraham utmanar Gud och ifrågasätter Guds rättvisa. Om Sodom säger Abraham detta till Gud: “Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den istället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?” (1 Mos 18:24). Abraham fortsätter sedan och upprepar sin fråga, men minskar antalet rättfärdiga.

David känner en fruktan efter att Guds dom har drabbat Ussia, pga att Ussia sträckte ut handen för att röra vid arken (vilket var förbjudet). David blir “upprörd” och “rädd” för Herren på grund av detta (2 Sam 6:7-9).

Jobs bok är full av klagan till Gud för ett lidande som är oskyldigt, något som Gud dessutom håller med om (Job 42:7)

Psaltaren innehåller klagosånger som handlar om att Gud låter den oskyldige lida t.ex. Psalm 13, Psalm 44 och Psalm 88)

Upplevelsen av att tillvaron inte är rättvis, och att det Gud befaller eller tillåter inte är rättvist, är nog en ganska allmänmänsklig erfarenhet. Men vad gör vi av den? Vilka slutsatser bör vi dra?

Jag kan i alla fall inte dra slutsatsen att Gud inte finns. För det skulle rycka undan mattan inte bara för min tro på objektiv moral och mening i allmänhet, utan även på själva den intuition som ligger bakom ondskans problem och anklagelsen om Guds bristande rättvisa. Därför lever jag hellre vidare med den spänning det innebär att inte förstå alla Guds vägar och domar. Jag drar slutsatsen att jag inte kan fånga “Guds moral” med mina moraliska intutioner. Gud har gett oss livet fritt och för intet, och Han befinner sig i den moraliskt priviligierade positionen att ta tillbaka det liv han gett oss, på sina villkor. Gud har evigheten i sin hand och har möjighet att kompensera och torka alla tårar. Den moraliska “roll” som Gud spelar är alltför stor för att jag med absolut visshet ska kunna fälla några moraliska domar över Guds handlande. Guds Helighet är dessutom något jag inte har full koll på. Vad innebär det att vara all godhets källa? Vad händer när en cynisk, hänsynslös, högmodig, människa frontalkrockar med Guds helighet? Jag måste erkänna att jag varken har tillräcklig kännedom om det mänskliga hjärtat eller om Guds natur, för att kunna förutse exakt vad som kommer ske.

I ljuset av ondska och orättvisa blir dessutom min Gudstro mitt enda hopp. Om orättvisa får mig att börja tro på ett gudlöst universum, så innebär det att alla de orättvisor jag tidigare anklagade Gud för, nu blir något jag måste acceptera som en del av den slutgiltiga bilden. Inga orättvisor kommer bestraffas, inga offer kommer upprättas eller kompenseras. Alla orättvisor som skett i historien är och förblir orättvisor i all evighet amen. Endast en god och rättvis Gud kommer kunna skipa rättvisa. Hela mitt inre kräver att godheten på något sätt ska segra. Utan Gud ser jag inte en snöboll i helvetet att det ska kunna ske. Mina moraliska intuitioner och min längtan efter godhet pekar därför mycket mer i riktning mot att Gud verkligen finns, snarare än i motsatt riktning.

Jag är alltså säkrare på ATT det finns en objektiv moral och mening än vad jag är säker på exakt HUR denna objektiva moral (förankrad i Gud) kommer att “play itself out” genom historien och i evigheten. Jag tänker inte förkasta det första bara för att jag inte kan besvara det andra.
Ungefär så ser jag på det.”

Annonser

Ett svar to “Om Gud, Guds domar och moral”

  1. Karl Says:

    Mycket bra och tänkvärt skrivet Mats!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: