Att ta ställning för det heterosexuella monogama äktenskapet är minst sagt provocerande

Nedan följer ett facebookinlägg jag just skrivit på Kristna Värdepartiets facebooksida. De är uppenbart att vårt ställningstagande för det heterosexuella monogama äktenskapet retar gallfebern på folk. Vilket i sin tur provocerar mig. Här är mitt (allt för långa) svar:

”Det är skrattretande att läsa alla kommentarer och all den frustration som vi i Kristna Värdepartiet möter när vi tar ställning för det heterosexuella monogama äktenskapet. Här tar vi ställning för något som en majoritet av jordens befolkning ser och har sett som en självklarhet. Men det har blivit sååå provocerande i Sverige år 2015. Intressant. Vad har hänt och hur blev det så? Vissa har tydligen blivit upplysta medan vi andra är kvar på ”medeltiden” – en medeltid som i detta avseende och i Sverige tog slut 1 maj 2009. Det jag tror sker under ytan är att vi i KV inte accepterar den närmast självklara normativa individualism som säger att ”individen har absolut rätt att definiera sig själv, sin lycka och sin etik, och ingen annan individ har rätten att tycka något om det”. Det är denna dogm vi frontalkrockar mot. Och det har vi inget emot. Från och med 70-talet har västerländsk kultur sett allt friare på sex. Abort började ses som en rättighet (eftersom det krävs för ett friare sexliv, vilket ses som en rättighet). I den ”moderna världen” hör inte äktenskap och sex längre ihop. Många har sex och vissa får också barn utan att man överlåtit sig till varandra för att bilda en familj. Barnalstring och sex hör inte heller nödvändigtvis ihop. Så den biologiskt naturliga familjebildningen har luckrats upp på flera olika sätt. Många sexuella relationer, skilsmässor, aborter – ja det är den ”moderna synen på sex” som är så himla befriande och gör oss alla så lyckliga. Är det inte dags att den bubblan spricker? Men för de som fortfarande lever i den bubblan känns det då så himla ”orättvist” om inte också homosexuella ska få definiera sina liv och relationer som DE vill. ”Alla” heterosexuella har ju brutit med den traditionella synen på sex och äktenskap, så varför ska inte de få göra det? (Intressant nog blir plötsligt ”äktenskapet” så väldigt viktigt, efter att ha betraktats som en fälla och ett fängelse. Kan det måhända ha att göra med att en sådan strategi innebär att det förhatliga ”traditionella” äktenskapet därmed luckras upp i grunden?). Och då säger Kristna Värdepartiet ett totalt och resolut NEJ! Därför att hela denna uppluckring har varit fel från första början. Vi menar att äktenskapet bygger på ett löfte om livslång sexuell och relationsmässig trohet. Det bygger på att en man och en kvinna lovar detta, offentligt till varandra. Och skälet är mycket enkelt: Varenda barn på jorden har kommit till genom en förening av manligt och kvinnligt. Och varenda barn vill veta vem som är hans eller hennes mamma och pappa. Och varenda barn vill normalt sett leva med sin mamma och pappa. Det heterosexuella monogama äktenskapet är det som rimmar bäst med biologi och psykologisk hälsa. Det är vår fasta övertygelse. Det innebär inte att ett sådant äktenskap är en tillräcklig förutsättning för lycka. Men vi tror att det är en nödvändig förutsättning för att ett samhälle och deras minsta invånare (barnen) ska må så bra som möjligt. För inget barn är ”en rättighet”! (Mot insemination, mot ensamståendeadoption, mot homo-adoption) Alla barn vill att mamma och pappa ska vara snälla och tycka om varandra och hålla ihop (mot skilsmässokulturen). Vårt försvar för att behålla det heterosexuella monogama äktenskapet som den goda normen i samhället (dvs den enda samlevnadsform som staten tar positivt ställning för) är just barnens perspektiv. Vi stöder oss inte på bibeln, kristen teologi, kristen tro, nej inte ens kristna värderingar. Vi stöder oss på biologi och etiska (naturrättsliga) argument. Och vårt perspektiv är inte svårt att förstå om man bara vill. Men för den som gjort oförblommad individualism till sin livslögn, är vi en nagel i ögat som man gör allt för att få bort. Tråkigt nog visar också kommentarerna nedan att det är våra meningsmotståndare som förfaller till förakt och förklemande kommentarer, som under ytan andas hat. Kanske man tänker att man vill ”bemöta hat med hat”. Men hör och häpna: man hatar inte homosexuella bara för att man menar att deras definition av äktenskapet just luckrar upp en viktig grundtanke med äktenskapet självt. Man hatar INGEN när man säger att äktenskapet per definition handlar om man och kvinna. Det är inte heller någon begränsning av ”kärleken”. Vi har många relationer som innehåller kärlek. Jag älskar min mamma, min bror, mina vänner, min fru och mina barn. Att få diskutera vilka kärleksrelationer som med rätta bör sexualiseras, är faktiskt en etisk fråga där de flesta sätter någon form av gränser. Man blir inte hatisk för att man sätter sådana gränser. Ni som är mot att pedofiler ska få definiera äktenskap så att det passar deras sexuella preferens – hatar ni pedofiler därmed? Jag gör inte det. Men jag menar att de har fel. Och detta är inte att ”jämföra homosexuella med pedofiler”. Det är att helt enkelt påstå att vi alla drar moraliska gränser när vi definierar begreppet ”äktenskap”. Det är de facto inte så att vi låter var och en definiera detta som han eller hon vill. Vår syn på äktenskapet och vår uppfattning att vi inte diskriminerar någon är faktiskt inte så svår att förstå – om man bara vill.”

Annonser

4 svar to “Att ta ställning för det heterosexuella monogama äktenskapet är minst sagt provocerande”

  1. Christian Says:

    Mats,

    Det är tyvärr en smula otydligt hur din argumentation faktiskt ser ut här. Du menar – till exempel – att homosexuella par inte skall få ingå äktenskap eller adoptera barn tillsammans. Men vilka argument är det då du vill presentera för den här uppfattningen? Du berättar att det handla om ”biologi och etiska (naturrättsliga) argument” – men preciserar aldrig närmare vilka argument det faktiskt handlar om. Det enda du nämner är att ”varenda barn vill normalt sett leva med sin mamma och pappa” – men utan att presentera någon empiri till stöd för denna uppfattning.

    Kan du verkligen veta vad ALLA barn vill, Mats?

  2. matsselander Says:

    Nu har jag läst mitt inlägg igen. Jag är förvånad över att du finner det ”otydligt”. Jag vet inte om jag kan vara tydligare. Visst går det att säga mer och visst kan man formulera argumenten tydligare. Det går att skriva tjocka böcker om detta förstås. Och man kan alltid försöka tränga djupare ner i resonemangen och kräva mer ”tydlighet”. I botten handlar det ändå om intuitioner om vad man tror är ett gott mänskligt liv för både föräldrar, barn och för samhället i stort. Det blir lite märkligt när du önskar empiriskt stöd för påståendet att ”varenda barn vill normalt sett leva med sin mamma och pappa”. Ditt ifrågasättande har ett löjets skimmer över sig. Här faller bevisbördan på den som betvivlar ett sådant påstående. Det finns så mycket psykologisk empiri som stöder att barn knyter an till båda sina föräldrar, och därför vill leva med dem. Det är den som är blind för detta som har bevisbördan. Och om detta är ”otydligt” finns det nog inget att säga som är tydligare. Sorry Christian. Jag kan inte hjälpa dig då.

  3. Christian Says:

    Mats,

    Barn som behöver adoptivföräldrar har ju vanligtvis ingen möjlighet att leva tillsammans med sina biologiska föräldrar. Det är ju just därför de behöver adoptivföräldrar. Det torde väl ändå vara en tämligen trivial självklarhet? Homosexuella par kommer ju inte hem till kristna kärnfamiljer och tar deras barn ifrån dem. Så mycket tror och hoppas jag att du förstår. Ett barn som behöver adoptivföräldrar kanske bor på ett barnhem någonstans i Rumänien, utan någon som helst möjlighet till skolgång eller samvaro med sina biologiska föräldrar. Så varför skulle homosexuella par inte skall få adoptera något av dessa barn? Bara för att homosexuella föräldrar, rent biologiskt, inte kan alstra ett barn tillsammans? Jag förstår inte riktigt hur du anser dig kunna åberopa biologin till ditt försvar här, Mats. Handlar det om någon form av ”appeal to nature” här – eller hur menar du? Hur ser dina augment ut här?

  4. matsselander Says:

    Christian,
    du skriver ” Barn som behöver adoptivföräldrar har ju vanligtvis ingen möjlighet att leva tillsammans med sina biologiska föräldrar. Det är ju just därför de behöver adoptivföräldrar.”

    Jaha, så du menar att barn behöver sina ursprungsföräldrar? Och i avsaknad av dessa behöver de adoptivföräldrarna? Just det! Men har du då inte erkänt det du ifrågasatte i ditt inlägg ovan, nämligen att barn normalt sett vill leva med sina ursprungsföräldrar?

    Och är det då inte rimligt att vår policy är att adoptivfamiljen ska vara en fullgod ersättning för ursprungsfamiljen?

    För någon policy måste man ha, och det går inte att enbart titta på individnivå här. Du undrar om jag kan veta vad ALLA barn vill? Men en sådan fråga utgår från en allt för extrem form av individualism. Det kan alltid finnas individer som utgör motexempel mot en god policy. Men det utgår ändå inte ett gott skäl att överge policyn. Låt mig illustrera detta med ett exempel. Det finns säkerligen barn som skulle få det bättre om de adopterades till en alkoholistfamilj än om de levde vidare i sin misär (på ett uruselt barnhem exempelvis). Utgör detta skäl för att acceptera alkoholistfamiljer som adoptivföräldrar? Nej! Det är en dålig policy även om det finns enstaka fall där det skulle leda till en förbättring för adoptivbarnet.

    Vi måste ha en standard, ett ideal när vi ställer krav på adoptivfamiljer. Och denna standard ska utgå från barnets behov och rättigheter.

    Du skriver också att det inte handlar om att homosexuella kommer hem till kristna kärnfamijer och tar barnen ifrån dem? Vem har hävdat detta? Att du ens skriver så vittnar om att du inte försått dig på din meningsmotståndare i denna fråga. Här tycks du ha märkliga fördomar om oss kristna som är mot homoadoption. Kan det tänkas att vi faktiskt bryr oss om alla barn, inte bara våra egna?

    Men sen undrar du om det inte vore bätte att få bli adoterad av ett homosexuellt par än att vara kvar på barnhemmet i Rumänien.
    Fair enough. Låt mig börja med grunden och sedan komma till din fråga. Jag tror att det är en dålig policy att låta homosexuella par adoptera av ungefär samma skäl som jag menar att det är en dålig policiy att låta ensamstående adoptera. När ett barns ursprungsfamilj inte kan ta hand om barnet är adoption kanske det minst dåliga. Men det är ändå ett trauma för många barn. Att komma till ett barnhem innebär ofta att anknytningar barnen gjort bryts upp, såvida inte barnet kommer till barnhemmet direkt efter födseln. Barnet gör sedan anknytningar till barnhemspersonalen. När barnet ”rycks upp” en gång till menar jag att det är viktigt att man i möjligaste mån försöker hitta en så hel familj som möjligt. Att vara ensamstående eller att komma in i en familj där det saknas en mamma eller en pappa, menar jag är att inte se till barnets bästa. Det är en policy som inte har barnets intresse för ögonen.

    Denna uppfattning förutsätter att manligt och kvinnligt utgör ett viktigt komplement för barnets psykologiska utveckling. Många undersökningar har visat att frånvarande fäder utgör ett stort psyko-socialt problem för barn på många olika sätt. Se t.ex.
    https://www.psychologytoday.com/blog/co-parenting-after-divorce/201205/father-absence-father-deficit-father-hunger
    Detta talar åtminstone mot att en eller två kvinnor adopterar ett barn.

    Jag är övertygad om att mamman också behövs även om jag har svårare att hitta studier på det.

    I botten handlar detta om en övertygelse om djuppsykologi som rör barnets behov av både faderskap och moderskap, och detta kan ensamstående och samkönade familjer inte erbjuda barnet.

    Utöver detta har jag en övertygelse om att föräldrar med en homosexuell preferens också utgör en psykologisk problematik som jag tror påverkar barnet negativt. Min argumentation hänger inte på detta. Det räcker med argumentet ovan. Men jag är ändock övertygad om att homosexualiteten i sig är ett psykologiskt problem. I denna fråga är psykologerna delade. Men exempelvis Johan Kullberg skriver i sin bok ”Dynamisk psykiatri” att han i sitt arbeta inte stött på någon homosexuell som inte haft ett trauma i botten som han eller hon löst på ett homosexuellt sätt. Precis hur detta påverkar ett barn till en homosexuell tror jag kan variera. De studier som gjorts är oftas väldigt små och även de större studierna har ett allt för litet antal barn som vuxit upp under hela sin barndom i en stabil homosexuell familj (dvs där de homosexuell adoptivföräldrarna hållig ihop under hela barnets barndom), för att några säkra statistiska slutsatser ska kunna dras. Dessutom är det få av dessa studier som bygger på slumpmässigt urval, vilket är mycket problematiskt när man vill fånga statistiska samband.

    Det finns dock ett antal studier som visar att barn i homosexuella familjebildningar mår klart sämre än de som lever i heterosexuella familjer.
    Se här: http://marri.us/publications

    Det finns också många statistiska studier om den homosexuella livsstilen som indikerar att det är en destruktiv livsstil: Se t.ex.

    Borderline personality disorder:
    Zubenko et al. described some samples of individuals with borderline personality disorder.1 In a sample of men, 57% of them were homosexual. In another sample of men, 21% were homosexual, 5% bisexual and 11% suffered from various paraphilias. In yet another sample, 53% of the men were homosexual and so were 11.5% of the women

    Zubenko GS, George AW, Soloff PH, et al. Sexual practices among patients with borderline personality disorder. Am J Psychiatry 1987;144(6):748-52.

    Schizophrenia and general mental illness:
    In sample of 170 consecutively seen mentally ill inpatients without BPD, only 78% of the men and 89% of the women were heterosexual.10

    ^ Dulit RA, Fyer MR, Miller FT, et al. Gender differences in sexual preference and substance abuse of inpatients with borderline personality disorder. J Pers Disord 1993;7(2):182-5.

    Drug-use:
    Drug-using homosexual and bisexual men are more likely to use multiple drugs than drug-using heterosexual men.[1] Both quantitative and qualitative data suggest that many drugs have a strong sexual meaning for homosexual and bisexual men;[1, 3] i.e., nonheterosexual men are not trying to seek medication for their sorrows, but using drugs to enhance sexual pleasure.

    Stall R, Wiley J. A comparison of alcohol and drug use patterns of homosexual and heterosexual men: the San Francisco Men’s Health Study. Drug Alcohol Depend 1988;22(1-2):63-73.

    Stall R, Purcell DW. Intertwining epidemics: a review of research on substance use among men who have sex with men and its connection to the AIDS epidemic. AIDS Behav 2000;4(2):181-92.

    Så personligen är jag tämligen säker på att ”homo-adoption” avsevärt ökar risken för psykisk ohälsa hos de barn som adopteras, eftersom utlevd homosexualitet i så hög grad korrelerar med många psyko-sociala problem.

    Detta räcker för att vi ska vara djupt osäkra på det kloka i att låta homosexuella adoptera. Och den osäkerheten räcker för att vi inte ska ha rätten att utsätta barn för det sociala experiment det utgör att låta homosexuella adoptera barn; ett socialt experiment i den extrema individualismens namn och utifrån vuxnas rätt att få barn (vilket inte är en rättighet). Detta menar jag är fel helt enkelt.

    Dessa två argument (att barn behöver både en mamma och en pappa, samt att homosexuell preferens i sig utgör en psykologisk problematik som riskerar att skapa psykologiska problem hos barnen) måste då vägas mot frågan om det ändå inte är bättre att få växa upp i en homosexuell familj än att vara kvar på barnhemmet. Man kan också fråga sig: hur många heterosexuella, fungerande familjer finns det, som är villiga att adoptera? Räcker det till alla barn som behöver adopteras?

    Jag har flera tankar om detta: (1) Detta riskerar att bli en kortsiktig utilitaristisk kalkyl som i längden skapar fler problem än de löser, eftersom det öppnar upp för ett sluttande plan där barnets intressen och behov inte kommer i första rummet. En sådan policy (där homosexuella får adoptera) cementerar premisser som jag anser vara i grunden felaktiga, nämligen att det är en rättighet för vuxna att få barn. Nej, när det gäller en så viktig sak som ett barns hela framtid (vilket i huvudsak hänger på vad för familj barnet får växa upp i) så ska vi hålla fast vid de höga idealen, och söka lösningar utan att kompromissa med dessa. Ensamstående- och homosexuella adoptioner är att kompromissa med de höga idealen. Och i längden tror jag det kommer få bieffekter som gör den långsiktiga utilitaristiska kalkylen sämre än om man håller fast vid idealet (att varje barn ska få en adoptivmamma och en adoptivpappa). (2) För det andra tror jag inte ens på utilitarismen. Jag menar att det är en rättighet som adoptivbarn har att de som ansvarar för adoptionen försöker efterlikna ursprungsfamiljen så mycket det går (i alla goda avseenden).
    (3) För det tredje så bör en utilitaristisk kalkyl vara realistisk, och då kan man inte bortse från att många länder inte har samma syn på homosexualitet som vi har i dagens Sverige (och allt mer i västvärlden). Det betyder att många adoptionsländer inte accepterar länder som har adoption till homosexuella par. Det betyder att många barn som hade kunnat adopteras till fungerande heterosexuella familjer i Sverige, inte får komma hit eftersom man inte vill ha ett avtal med Sverige som mottagarland. Om man inte tar hänsyn till denna problematik väljer man att använda barn som ett slagträ för sin sexualpolitiska agenda, vilket jag tycker är cyniskt och illustrerar hur lite man bryr som om barnets verkliga intressen och behov.

    Till sist vill jag fråga dig om du har några bevis för att homosexuella mår objektivt sämre av att inte få adoptera barn. Att det finns homosexuella som önskar adoptera barn tvivlar jag inte på, men är ett förbud mot homosexuell adoption något som verkligen skadar homosexuella psykologiskt? Har du bevis för det? Om inte, vad är din argumentation för att de ska få göra det? Handlar det om rättigheter kanske? Men i så fall menar jag att barnets rättighet till en mamma och pappa trumfar över dessa vuxnas ”rättighet” att få adoptera barn. För det finns inte någon sådan rättighet. Barn är en gåva, aldrig en rättighet. Däremot har barn rättigheter i relation till föräldrar och i relation till den stat som sätter upp regler som på djupet kommer påverka barnet. Det är DET som är det rätta fokuset.

    vänligen Mats

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: