Det moraliska gudsargumentet

Den kanske vanligaste formuleringen av det moraliska argumentet är denna

  1. Om det finns objektiva moraliska värden så finns Gud
  2. Det finns objektiva moraliska värden
  3. Därför finns Gud

Med ”objektiv” moral menas sådan moral som gäller alla människor hela tiden, oavsett vilken åsikt, kultur eller smak någon eller alla människor har. En sådant verkligt gällande moral skulle bara kunna finnas om den är förankrad i något utanför människan, och den enda tillräckliga grund som kan tänkas för en sådan moral är Gud.

När man ställer upp det så här ser man tydligt att ateisten har två utvägar. Antingen kan han förneka kopplingen mellan Gud och moral, eller så kan han förneka den objektiva moralen själv. Låt oss titta lite närmare på båda dessa aspekter.

Varför kräver objektiv moral att Gud finns? Moral handlar inte om det som är, utan om det som bör vara. Men ett ”bör” kan inte existera oberoende av någon som tänker.  Visserligen kan vi människor tänka hur saker och ting ”bör vara”. Men vi befinner oss alla på samma nivå och ingen har någon större auktoritet än någon annan att säga vad som ”bör” ske. Utan en objektiv måttstock för vad som ”bör vara fallet” finns det inget verkligt svar på frågan. Då blir människors olika idéer om ”bör” inte mer än tycke och smak. Det måste därför finnas ett medvetande som har den rätta sortens moraliska auktoritet och som har idéer om vad som ”bör” vara fallet. Gud är den enda kandidaten för ett sådant medvetande. Gud är vår skapare och har därför ett syfte med människan som står över varje människas egna syften. Gud är god och därför är moraliska egenskaper en del av Guds väsen. Gud är dessutom evig och oföränderlig vilket gör att Guds moraliska egenskaper inte kan ändras. På detta sätt blir Gud en tillräcklig moralisk auktoritet i vilken mänsklig moral kan förankras.

Paradoxalt nog stöds detta resonemang av vissa tunga ateistiska filosofer exempelvis Jean-Paul Sartre som skrev: ”Om Gud inte existerar är i själva verket vad som helst tillåtet, och människan är följaktligen övergiven…” (Ur Existentialismen är en humanism). Även Friedrich Nietzsche såg och bejakade de oerhörda konsekvenserna av ”Guds död”. Och inom den analytiska filosofin har ateisten J L Mackie argumenterat för att objektiv moral är så ”skum” (queer) i en naturalistisk värld att den gör Guds existens mer sannolik.

Dessa filosofer kopplar ihop Gud med moralen, men menar istället att det helt enkelt inte finns någon objektiv moral. En sådan slutsats rimmar också väl med den starka tro på evolutionen som är typiskt för ateister. Exempelvis har Richard Dawkins argumenterat för att människans moral – han fokuserar särskilt på altruism, osjälviskhet – är förankrad i den naturalistiska evolutionen.

Men en blind evolution är en dålig grund för objektiva moraliska värden. Evolutionen har ju frambringat moral såväl som omoral. Våldtäkt och främlingsfientlighet utgör bara två exempel på evolutionära strategier som i praktiken går ut på att sprida respektive skydda sin gener. Mycket grymhet kan ges klockrena evolutionära förklaringar. Men om evolutionen frambringat vår moral såväl som vår omoral blir det omöjligt att använda evolutionen själv som måttstock för moralen. Den är ju moraliskt blind och frambringar det ena såväl som det andra. Det moraliskt rätta finner alltså inte mer stöd i evolutionen är det moraliskt orätta gör.

På samma sätt som den typiske ateisten menar att religionen är grundad i evolutionen; att religiösa trosföreställningar är falska men existerar då de har haft överlevnadsvärde – borde den konsekvente ateisten hävda att moralen har överlevnadsvärde men saknar sanningsvärde. Det finns inga moraliska sanningar, lika lite som det är mer ”sant” att ha fem fingrar istället för en hov. Om vi kunde ”backa” evolutionen och köra den en gång till skulle ett helt annat händelseförlopp ägt rum. Om evolutionen skulle frambringat människor eller människoliknande varelser överhuvudtaget är det högst osannolikt att deras moral skulle sett ut som vår. Den moral människan har är formad av miljoner års delvis slumpmässig evolution. Det finns ingen sanning i den.

Därför är det rimligt att ateisten förnekar den andra premissen i det moraliska gudsargumentet. Det låter sig göras i teorin. Men i praktiken blir det svårare. Knappast någon ser på moral som om det enbart var en fråga om tycke och smak. Ingen reagerar på en stöld med attityden ”smaken är som baken och vissa gillar visst att stjäla” – särskilt inte när man själv blivit bestulen! Vi tycks ohjälpligt ha en djup och stark föreställning om moral såsom gällande och ”sann” för alla. Extra ironiskt blir det när ateister – med Richard Dawkins i spetsen – riktar starka moraliska anklagelser mot Gud själv, utifrån en evolutionärt grundad moral som inte innehåller någon sanning och som ser ut som den gör på grund av ett närmast oräkneligt antal slumpmässiga mutationer. Men när Dawkins är som argast på Gud är det som om han glömt bort att hans moral saknar sanning och grund. Han anklagar Gud som om hans dom var grundad på sanning och inte blott på Dawkins tycke och smak. Men moralisk sanning tycks bara finnas, ytterst sett, om moralen är grundad på den Gud Dawkins anklagar. Han hytter med näven mot Gud, men måste ta spjärn med foten mot – Gud!

Mats Selander, medarbetare i Apologia

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: