Kan man argumentera för Guds existens utifrån sin gudsupplevelse?

Det finns ett antal argument för Guds existens. Men hur förhåller sig gudsargumenten till gudsupplevelser och religiös erfarenhet. Det är nog trots allt så att de flesta som tror på Gud, gör det på grund av en eller flera personliga upplevelser. Och då kan vi fråga oss: Behöver vi ens argument för tron? Är det inte mer än nog att uppleva Gud?

Den kristna filosofen Alvin Plantinga har argumenterat för att gudstro är ”berättigat grundläggande” (på engelska ”properly basic”) enbart i kraft av gudsupplevelser, även ganska vardagliga sådana. Låt mig ta ett exempel. Gamla Olga 96 har bett till Gud varje morgon i hela sitt liv. Hennes barnbarnsbarn som just börjat på universitetet hälsar på Olga och säger ”Men gammelmormor, Gud finns ju inte”. Olga svarar: ”Det var ju konstigt, jag talade ju med honom i morse.” Olga har inte läst en religionsfilosofisk bok i hela sitt liv. Hon har inga sofistikerade argument för Guds existens. Men hon upplever Guds närvaro varje dag. Kan hon vara rättfärdigad i sin gudstro? Kan hon vara förnuftig i sin tro? Plantinga svarar med ett rungade JA!

Plantinga menar att gudstro vanligtvis föds ur erfarenheter som gör gudstron berättigad. Han resonerar ungefär så här. Om jag ger ett argument för Guds existens så måste jag peka på något mer grundläggande som rättfärdigar min gudstro. Detta grundläggande är ofta en erfarenhet av något slag – exempelvis min upplevelse av naturens designlikhet eller moralens giltighet – och sådana erfarenheter blir då utgångspunkter för argument för Gud. Guds existens utgör då den bästa förklaringen av dessa erfarenheter. Men är detta enda sättet som gudstro kan rättfärdigas? Nej, säger Plantinga. Gudstron kan i sig själv vara grundläggande på ungefär samma sätt som det är grundläggande för mig att ”utanför mitt fönster står ett träd” eller ”min hustru älskar mig”.  Jag behöver inga argument för detta. Jag ser ju trädet och jag upplever min hustrus kärlek. Visst kan jag ge argument för dessa övertygelser men det behövs inte. Den övertygande kraften i upplevelserna är ofta starkare än något argument. Vanligtvis föds inte gudstro ur argument. Man kan nämligen uppleva Gud eller Guds värld på ett sådant sätt att erfarenheten spontant ger upphov till gudstro. Religiös erfarenhet gör alltså tron på Gud rättfärdigad utan några argument.

Men vi kan gå ett steg till. Religiösa/andliga upplevelser som föder gudstro kan ändå användas som en grund för ett slags argument. Den kristna filosofen Richard Swinburne har varit banbrytande när det gäller att lyfta fram religiös erfarenhet som ett giltigt skäl för religiös tro. Swinburne har formulerat en princip som han kallar ”godtrogenhetsprincipen”. Tillämpat på gudstro säger den följande: ”Om det utifrån min erfarenhet verkar som att Gud finns så har jag därmed skäl att tro att Gud finns såvida jag inte har övertrumfande skäl emot att tro att Gud finns”. Tanken är helt enkelt att man bör tro på det som tycks vara fallet tills man har starkare skäl som talar emot. Och har jag inte det så bör jag tro på det som min erfarenhet säger mig. Detta kanske blir mer av ett argument för den som själv har upplevelsen, snarare än för en utanförstående person. Men det visar ändå hur själva gudsupplevelsen faktiskt blir ett gott skäl för gudstro för den haft upplevelsen.

En invändning är att detta inte bevisar något. Den som upplever något kan ju ha blivit lurad på något sätt. Det stämmer. Jag ser något som ser ut som ett träd och tror mig se ett träd. Men det kan visa sig att det var en plastimitation av ett träd. På liknande sätt är det logiskt möjligt att jag misstagit mig om min hustrus kärlek. Men risken att missta sig tar inte bort att jag bör tro på det jag upplever som sant så länge motsatsen inte bevisats. Och skulle vi kräva absolut beviskraft av våra upplevelser så borde vi inte tro på någon enda av dem, inte ens så banala upplevelser som att ”det regnar nu” eller ”jag sitter nu i köket”. Det finns alltid en logisk möjlighet att man misstagit sig – allt kan ju vara en dröm, eller en ”matrix-värld”. Men i praktiken väger detta lätt eftersom min upplevelser av att ”det regnar nu” är överväldigande mycket starkare än den logiska möjligheten att ”allt är en dröm”. Det vore därför djupt oförnuftigt att betvivla det förra bara för jag filosofiskt inte kan utesluta det senare.

En annan invändning har varit att Plantingas syn på tron utan stöd från argument leder till att alla religiösa och andliga erfarenheter – hur tokiga de än må vara – blir berättigade.  Tron på vättar och troll kan då vara lika rimlig, eller? För att inte tala om alla de andliga erfarenheter som anhängare av världens olika religioner säger sig ha haft. Allas upplevelser kan väl knappast vara berättigade, i synnerhet inte när de olika religionerna är logiskt oförenliga.

Plantinga svarar: Nej, alla upplevelser skapar inte berättigad tro. Varje påstående måste utvärderas var för sig. Hur ser personen upplevelse ut? Har övertygelsen i fråga fötts ur själva erfarenheten eller inte? Sådana prövande frågor måste ställas. Och då kommer många tokigheter sorteras bort. Men ibland kan religiösa människor med starka andliga upplevelser  dra motsatta slutsatser som de tycks lika berättigade i. Det betyder inte att sanningen är relativ. Men ”goda skäl” och upplevelser är i viss mån relativa. Om det inte vore så, skulle ingen kunna bli grundlurad! (Man blir ju grundlurad när man har riktigt goda skäl – kanske även i form av en upplevelse – att tro något som visade sig vara falskt.)

En livsförvandlande positiva upplevelser som man uppfattar som Guds verk, ger alltså skäl till gudstro, även om det kan finnas andliga upplevelser som kan leda någon fel. Ju mer konkreta en upplevelse är (såsom fysiska helanden) desto mer berättigar den ens tro. Men även inre erfarenheter och vagare andliga upplevelser ska enligt godtrogenhetsprincipen bedömas som ”oskyldiga” tills motsatsen bevisats. Precis som vi tar ”vanliga” upplevelser på allvar bör vi ta religiösa och andliga erfarenheter på allvar. Vi har inga goda filosofiska skäl att ”diskriminera” mot religiösa erfarenheter. Gudstro kan alltså vara berättigad utan några argument. Men tillsammans med goda gudsargument får vi därmed ett dubbelt berättigande för gudstron – då pekar både erfarenhet och förnuft på den Gud som skapat oss med både hjärta och hjärna.

Mats Selander, medarbetare i Apologia.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: