Kosmologiska argument för Guds existens

Har du ställt dig frågan om varför universum finns; vad är dess orsak eller förklaring? Det är denna typ av frågor som kosmologiska gudsargument startar med. Det finns olika versioner av kosmologiska argument, men här ska vi följa ett allmänt resonemang som fångar grundtankarna i de flesta kosmologiska argument.

Det finns inte hur många logiska möjligheter som helst när det gäller frågan om universums orsak eller förklaring. Låt oss se vilka möjligheter som finns. (1) Universum har ingen början utan består av en evig kedja bakåt i tiden av icke-nödvändiga orsaker. Detta kallas för en ”infinit regress” och innebär att universum (eller ett eller flera multiversum) existerat för alltid. (2) Universum har en början men är inte orsakat utan har börjat existera ur ingenting, genom ingenting. (3) Universum har en början och är ytterst sett orsakat av något nödvändigt icke-personligt. (4) Universum har en början och är ytterst sett orsakat av något nödvändigt personligt (Gud).

Det är svårt att se några andra logiskt möjliga svar än dessa fyra. Kan vi visa att de tre första möjligheterna är orimligare än den fjärde möjligheten får vi därmed stöd för gudstro. När det gäller den första möjligheten har gudstroende tänkare fört fram två resonemang. För det första är det något i grunden konstigt med en evig kedja av länkar som var för sig inte behöver finnas men som finns endast på grund av den tidigare länken, och så i all evighet bakåt i tiden. Man undrar ju fortfarande varifrån själva den ”orsakskraft” som så att säga går igenom hela denna kedja, kommer ifrån. Ingen av länkarna (i all evighet bakåt) kan förklara det. Alltså betyder det att hela kedjan förblir oförklarad. Det tycks krävas en första orsak i tiden som i sin tur inte blivit orsakad, utan som har nödvändig existens. Alltså något som ”bara är”; en ”Jag Är”.

Mot detta har ateister hävdat att ”det fortfarande är logiskt möjligt att en sådan evig kedja av icke-nödvändiga länkar existerar”. Det är förvisso möjligt i strikt logisk mening (och då använder vi ”logisk” i den filosofiskt smala betydelsen av ”motsägelsefri”), men det framstår ändå som metafysiskt absurt. Och – här kommer det andra resonemanget – det innebär att denna eviga kedja av icke-nödvändiga länkar fortfarande i sin helhet är icke-nödvändig. I all evighet bakåt i tiden måste det alltså finnas en nödvändig grund som upprätthåller denna eviga kedjas existens. Så även om det inte behövs en första orsak i tiden, så behövs ändå en upprätthållande evig (eller tidlös) verklighet som av evighet orsakar denna kedjas existens. Att bara skjuta orsaken ett steg bakåt i all evighet svarar alltså inte på frågan om varför universum finns.

Den andra möjligheten är än mer absurd eftersom den hävdar att universum bara börjat existera utan någon som helst orsak. Principen att ”ur ingenting kommer ingenting” tycks helt grundläggande för vårt tänkande, både till vardags och i vetenskapen. Även här hävdar ateister att ”det är logiskt möjligt att universum bara börjat existera helt utan orsak”. Detta stämmer om ordet ”logisk” används på det filosofiskt smala sätt jag nämnt ovan. Men det tycks ändå otroligt oförnuftigt att tro något sådant. Som gudstroende tror vi att Gud skapat universum. Detta tycker många ateister är ”oförnuftigt”. Men de ateister som tror universum bara ”ploppat upp” måste då vara än mer oförnuftiga. Vi gudstroende tror ju ändå på en ”trollkarl” som ”magiskt trollar fram en kanin ur hatten”. Vi vet inte hur han gjorde. Det var sannerligen mystiskt hur Gud kunde skapa materia ur intet. Men då finns ändå en orsak. Ateister måste tro på att ”kaninen” dras fram ur en ”icke-existerande hatt”, av en ”icke-existerande trollkarl”. Att tro något sådant är långt värre än att tro på något av de bibliska miraklerna eftersom ett sådant universum inte har någon som helst orsak till sin tillblivelse, medan alla mirakler faktiskt har en orsak – vanligtvis Gud.

Den tredje möjligheten är att universum skapats av en nödvändig men icke-personlig existens. Österländska religioner hävdar ofta detta. Då är universums skapare ”en kraft” som inte tänker, känner eller vill något speciellt. Denna möjlighet diskuteras sällan av ateister, eftersom en sådan kraft inte rimmar med ateistens världsbild. Om vi ändå skulle utgå från att en sådan orsak finns, så uppstår frågor som ”hur kan denna kraft ha skapat sådant som tycks mer utvecklat än sig själv, såsom tänkande och kännande människor? och ”hur kan något lägre opersonligt skapa något högre personligt?” Dessutom skulle det innebära att allt det vi värderar såsom ’högt’ – mening, moral, värde, tankar m.m. – saknar en grund i den yttersta verkligheten (som inte tänker, vill, känner, har moral eller skapat med mening och syfte). Men då har inte heller den ”förnuftighet” som ateisten värderar så högt, något berättigande.

Kvar står den fjärde möjligheten, nämligen att universum skapats av något som är nödvändigt och personligt. Då får universums existens sin förklaring i en evig skapares existens. Samtidigt får annat vi tror på – såsom förnuftighet, moral, mening – en grund i Gud. Detta tycks vara den möjlighet som utifrån förnuftet är enklast att tro på.

Mats Selander, medarbetare i Apologia

Annonser

2 svar to “Kosmologiska argument för Guds existens”

  1. Marcus Says:

    Så de kosmologiska argumenten försöker bevisa att universum har en orsak och att det är absurt med en infinit regress så en nödvändig o-orsakad första orsak måste existera.

    Men hur kopplar vi den första orsaken med universums orsak? Varför inte tänka att den första orsaken orsakade något som i sin tur orsakade vårat universum?

    Då kanske du säger genom att använda Occams rakkniv men jag har fortfarande ett problem.
    Även om vi använder Occams rakkniv och kommer fram till att den första orsaken är troligare än att den skapade något som i sin tur orsakade vårat universum så följer inte det att det därför är troligt att den första orsaken orsakade vårat universum.
    Låt oss säga att den första orsaken har 5% chans av att ha orsakat universum och nästa orsak har 3% och nästa har 2% osv.
    Även om det 5% procentliga alternativet är det troligaste alternativet så är det fortfarande bara 5% sannolikhet. Jag hittade på numrena för att visa poängen inte för att jag tror att de visar de riktiga sannolikheterna.

    Så kan vi verkligen konstatera att det är troligt att den första orsaken (personlig eller inte) är orsaken till vårat universum?

    • matsselander Says:

      Hej Marcus, och tack för din fråga. Låt mig besvara dig i ett antal punkter så blir det lättare att få ordning på tankarna.

      (1) Indirekt orsak inte uteslutet. Jag tror du har rätt i att det kosmologiska argumentet för en första orsak, inte kan utesluta indirekt skapelse. I princip skulle Gud ha kunnat skapa något som i sin tur orsakade något osv som i sin tur orsakade universum. Poängen är att det måste finnas en yttersta orsak. Bibeln själv har en vers i skapelseberättelsen som åtminstone hintar i riktning mot indirekt skapelse – inte av universum men av växtligheten. Det står ”Jorden skall frambringa grönska och fröbärande örter. …” Nu behöver detta förvisso inte betyda att jorden av egen kraft skapade grönska, men det är som sagt en ”hint”. De kristna som förordar teistisk evolution menar att Gud skapat naturen och den första livsformen, men sedan använder sig Gud av darwinistiska mekanismer och låter dem forma livsformerna till vad de blivit. Här finns en hel del indirekt skapelse, så att säga. Oavsett om de har rätt eller ej, så håller jag med om att det inte utgör något hot mot tron om man postulerar indirekta orsaker i skapelseprocessen.

      (2) Det kosmologiska argumentet ska inte ses i isolering. När man kopplar ihop det kosmologiska argumentet med designargumentet blir bilden att det som orsakat universum måste vara något mycket intelligent. Detta talar för att det inte finns många led av orsaker.

      (3) Bevisbördan tycks falla på den som hävdar att det finns en eller flera indirekta orsaker. Detta är snarlikt resonemanget om Occams rakkniv, men kanske det går lite djupare i den meningen att det besvarar varför man inte bör anta onödiga entiteter som inte bidrar till förklaringsvärdet. Orsaken är just att den som lägger till extra orsaker i kedjan har bevisbördan, och i avsaknad av sådana skäl så har vi heller inga skäl att tro på indirekta orsaker, och därmed får vi ett skäl till att tro på en direkt orsak.

      (4) Ditt exempel med procentsatser är svårt att utvärdera och har i mina ögon inte något övertygande kraft. Skälet till detta är att det tycks otroligt svårt att göra några som helst procentberäkningar på olika orsaker innan skapelsen. För att exemplifiera: En ganska vanlig tro bland de gamla grekerna var tron på ”demiurg” dvs en skapelsegud som skapat materien. Eftersom materien var föraktfull ansågs demiurgen vara en lägre stående gud. Den högsta guden däremot hade inget med skapelse av materia att göra. Låt oss ponera att den högste Guden skapat demiurgen som i sin tur skapat världen. Utan någon uppenbarelse (dvs att Gud eller demiurgen kommunicerar till oss) tycks det helt omöjligt att göra några som helst beräkningar på sannolikheten att demiurgen skulle skapat världen vs att Gud skapat världen. Det finns så att säga inget bakgrundsmaterial utifrån vilket sannolikhetsberäkningar kan göras.

      (5) Skilj mellan personliga och opersonliga indirekta orsaker. Exemplet med demiurgen visar också att bilden blir olika beroende på om de indirekta orsakerna är personliga (som demiurgen) eller opersonliga (som darwinistiska processer). Om de mellanliggande orsakerna är opersonliga så tycks det inte finnas något stort problem alls. Då blir det ungefär som att säga att ”människan har skapat denna kniv” – medan sanningen är att det är en rad maskiner som skapat kniven (och andra maskiner som skapat dessa maskiner i sin tur). Men den yttersta orsaken är människan (Gud) och själva designen bakom hela processen går oförändrad genom alla dessa opersonliga orsaker. Kniven ser ut precis som kniv-designer från början avsåg. Därför är det också helt i sin ordning att säga ”människan har skapat detta kniv”. Men om de mellanliggande orsakerna däremot skulle vara personliga – såsom demiurgen – blir bilden en annan. Då finns möjligheten att designen inte är såsom den första orsaken avsett. Då skulle världen och alla livsformer inklusive människan, vara ett misslyckat experiment, eller en nyck, eller orsakat av något som haft illvilliga (eller åtminstone inte moraliskt högstående) avsikter. Ett skäl mot sådana personliga – och potentiellt onda eller ofullkomliga – mellanliggande orsaker till skapelsen, är det moraliska argumentet som bland annat bygger på våra moraliska intuitioner. Vi har intuitioner om att människor har ett inneboende värde, att vi existerar med ett högt och gott syfte och att vi inte är systematiskt lurade varken kunskapsmässigt eller moraliskt.

      (6) I en viss mån säger faktiskt Biben att vår skapelses egenskaper också har orsakats av andra än den yttersta orsaken. Bibeln säger att den onda andliga makten, djävulen eller Satan lyckades påverka människan så att ett syndafall ägde rum i mänsklighetens morgon, och att detta i sin tur påverkade hela naturen. I så fall betyder det att naturen dels uppvisar egenskaper som är ursprungliga (och endast goda) samt egenskaper som tillkommit i och med syndafallet och som kan tyckas i det närmaste lika inneboende som de goda egenskaperna hos skapade ting (som människan). Tanken om ett syndafall blir därmed en förklaring till varför skapelsen inte är perfekt. Detta blir då en alternativ förklaring till demiurgen. Om man tror på ett syndafall minskar behovet av att förklara naturens ”trasighet” med hjälp av en demiurg. Dessutom rimmar detta måhända bättre med våra moraliska intuitioner som säger oss att vissa saker – såsom ondska, lidande och död – inte är ursprungligt goda för människan. Alla som demonstrerar för fred på jorden måste leva i föreställningen att fred på jorden är önskvärt och uppnåeligt. Men om människan inte fallit i synd, utan varit moralisk ofullkomlig från början, så är fredsdemonstrationer ytterst sett meningslösa. Dessutom kan man undra om det är bra för människan att förneka sin djupaste natur som också är grym. Vi är ett djur bland andra, och att låtsas om något annat kan vara skadligt för människan i långa loppet. Hur som helst: jag menar att vi har moraliska intuitioner som talar för att ett syndafall ägt rum, och därmed minskar behovet för att förklara naturens och människans bristfällighet med en ofullkomlig skapargud (demiurgen).

      Jag hoppas detta besvarar din fråga, eller åtminstone ger dig lite ”food for thought”.

      Vänliga häsningar

      Mats Selander

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: