Ny bok: Utan Jesus ingen mobil i fickan

april 14, 2017

Har i dagarna just släppt min första bok som jag författat helt själv. (Jag var ju redaktör för boken ”Gud och hans kritiker – en antologi om nyateismen”) Det känns kul förstås. Men allra mest spänd är jag på hur bokens budskap landar i svensk kristenhet, och om den kommer att nå utanför kristenheten. Boken bygger nästan uteslutande på vad modern vetenskapshistoria kommit fram till. Här kommer några av bokens poänger:

  • Det finns ingen vattentät definition av ”vetenskap”
  • Det är oförnuftigt att tro ENDAST på vetenskapen
  • Idén om att kristen tro och vetenskap legat i krig med varandra genom historien är falsk
  • Den överväldigande majoriteten av den moderna vetenskapens pionjärer var troende kristna, och de flesta av dessa dessutom var varmt troende kristna
  • Många kristna trosövertygelser om naturen, människan och förnuftet finns i grunden för det moderna vetenskapliga sättet att tänka
  • Det råder en stark harmoni mellan kristen tro och modern vetenskap om man ser det ur ett historiskt och filosofiskt perspektiv

Här kan du se en liten promotion-film där jag kortfattat förklarar vad boken går ut på.

Abort sker bland bibeltroende kristna

april 12, 2017

Idag fick jag in en artikel om abort i tidningen Dagen. Abort sker bland pingst-karismatiska och bibeltroende kristna. Och otroligt få pastorer, präster och predikanter vågar tala om oföddas människovärde och abort. Jag är bedrövad över tystnaden, som jag inte kan tolka som något annat än människofruktan och feghet (men ofta förtäckt som ”vishet” eller ”Jesus-fokusering”)

Här kan artikeln läsas.

Det neurotiska motståndet mot samvetsfrihet

februari 5, 2017

Jag fick nyligen in en artikel i tidningen Morgonbladet angående samvetsfrihet. Tesen jag driver är att diskussionen om samvetsfrihet gått i baklås totalt på grund av abortliberalernas cementerade, svart-vita och närmast neurotiska attityd till allt som ens luktar abortmotstånd. Det är abortliberalerna som har sammanfört dessa två frågeställningar, vilket gör att en seger för samvetsfrihet de facto kommer bli en psykologisk seger för abortmotstånd. Och detta har vi abortliberalerna att tacka för. Hade de varit lite ”coolare” och hållit frågorna åtskilda, hade alla förstått att frågan om samvetsfrihet är en mycket bredare fråga som gäller många yrken och situationer, och att det är många som redan har samvetsfrihet (inte minst journalister!) Genom alla konspirationsteorier och personliga påhopp framstår abortliberalerna i denna diskussion som oresonliga, hårda och till och med fanatiska. Och vem tjänar på det? Jo vi abortmotståndare! Tack för det.

http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=170202065848

Mitt tal mot fri abort i Almedalen 2016

juli 19, 2016

Här delar jag mina tankar om abort fritt ur hjärtat, i nästan en timme. Jag tar upp politiska och filosofiska argument för abort och besvarar dem. Utanför bild är det ett gäng vänsterungdomar som försöker obstruera. De sätter sig framför scenen, gestikulerar och larvar sig. Men jag var så fokuserad så jag struntade blankt i dem. Det kändes väldigt bra att få säga allt detta på Almedalen där gräddan av det politiskt korrekta Sverige samlas.

Stort tack till Inge Rogesund som filmade och lade upp detta på youtube!

Mitt tal på Kristna Värdepartiets kongress i Göteborg 2016

maj 30, 2016

Kortfilmer om varför abort är fel

april 30, 2016

I en serie kortfilmer går jag igenom argumenten mot och för abort, utifrån ett abortkritiskt perspektiv. Syftet är att på ett enkelt sätt förklara lite djupare resonemang till varför jag finner fri abort moraliskt förkastligt.

Filmiskt är det inte några bra filmer. Det är bara jag som pratar. Det intressanta ligger enbart och förhoppningsvis i själva resonemangen.

Här finner du länkar till de fyra första filmerna.

  1. Huvudargumentet mot abort
  2. När bör det räknas som en människa?
  3. Om kvinnans rätt till sin kropp – det politiska argumentet
  4. Om kvinnans rätt till sin kropp – det filosofiska argumentet

I kommande filmer planerar jag att  bland annat ta upp frågan om abort vid våldtäkt/incest och frågan om illegala aborter.

Har du tips om vad du tycker jag borde ta upp får du gärna meddela det.

 

Designargumentet för Guds existens

april 21, 2016

Designargumentet för Guds existens

Detta är den första artikeln i en serie om argument för Guds existens. Vi börjar med det många menar är det starkaste vetenskapliga argumentet för Guds existens: designargumentet. Det finns flera versioner av detta argument, men alla utgår de från något som verkligen tycks vara designat (exempelvis DNA-information eller universums finjustering) och där av sluter man sig till att detta bäst förklaras av verklig design. Här ska vi titta närmare på designargumentet utifrån universums finjustering.

Astrofysiker har upptäckt att vårt livstillåtande universum bildligt talat balanserar på en knivsegg av osannolikheter. Vårt universum är så enormt finstämt och välanpassat för att kunna innehålla liv att slumpen för detta enligt astrofysikern Donald Page är 1 chans på 10 10 (124) För den matematiskt obevandrade innebär detta alltså en chans på 1010 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000  000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000. De små nollorna står alltså för antalet stora nollor som ska följa efter den stora 10:an. Jämför det med exempelvis antalet subatomära partiklar i universum som är 1080.  Om alla sådana partiklar vore lotter, och det bara fanns en vinstlott, så skulle chansen att du valde rätt (vinst)partikel vara astronomiskt många gånger större än att ett livstillåtande universum existerade.

Forskaren Roger Penrose har kommit fram till en liknande siffra. Enligt honom är chansen för att Big Bang ska leda fram till den enorma ordning vårt universum uppvisar 1 på 1010 (123). Detta utesluter definitivt slump som en godtagbar förklaring.

Kanske någon tror att naturlagar kan ha skapat universum. Problemet med det förslaget är att alla naturlagar vi känner till bygger på det universum som började existera i ”begynnelsen”. Det tycks alltså inte finnas några naturlagar oberoende av naturen. Det är också svårt att förstå hur naturlagar skulle kunna åstadkomma något. De är ju beskrivningar av hur universum fungerar. Men beskrivningar kan ju inte skapa något. Naturlag tycks därför inte vara någon bra förklaring till universums uppkomst eller designlikhet. Och skulle naturlagar existera utan natur tycks de faktiskt förutsätta någon intelligens som tänker dem och skapar i enlighet med dem. Naturlagar kan därför inte ses som en ersättning för en skapare.

Men om varken slump eller naturlag kan förklara universums designlikhet så återstår bara design som förklaring. Och design är i detta fall en mycket god förklaring i sig. Utifrån mänsklig erfarenhet är det just intelligenser som kan välja sådant som matchar ett mönster (i detta fall ett livstillåtande universum) och som är fantastiskt osannolikt enbart utifrån slump.

Om denna otroliga finjustering säger den före detta agnostiske fysikern Paul Davies: ”Genom mitt vetenskapliga arbete har jag allt starkare blivit övertygad om att vårt fysiska universum är ihopsatt med en sådan förbluffande sinnrikhet att jag inte kan acceptera det som blott ett givet faktum”. Fred Hoyle, en av världens mest kända astronomer, säger: ”En tolkning av fakta byggd på sunda förnuftet ger vid handen att ett superintellekt har trixat med fysiken (monkeyed with physics).” Robert Jastrow, som varit chef för NASA’s Goddard Institute of Space Studies, har kallat detta det starkaste bevis för Gud som någonsin kommit från vetenskapen.”

Hur svarar då ateister på detta argument? Det viktigaste ateistiska motdraget är teorin om multiversum. Tanken är att det kan existera ett närmast oändligt antal parallella universum och då är det ju inte så konstigt om några av dem framstår som finjusterade för liv, och att det slumpar sig så att liv utvecklar sig i ett sådant universum. Och att vi finns i ett sådant är ju inte särskilt förvånande eftersom vi inte skulle kunna börja existera i något annat universum.

Men om denna multiversumteori skriver kosmologen George Ellis: ”Det är varken bevisat eller går att bevisa vetenskapligt att multiversum existerar. Tanken grundar sig snarare på filosofi än på vetenskap.”

Ett stort problem med seriösa multiversumhypoteser är att de måste innehålla någon sorts fysisk mekanism som skapar de många universumen, och att alla modeller av sådana mekanismer visar sig i sin tur kräva finjustering. Filosofen Robin Collins menar att, precis som en brödmaskin måste vara designad i fråga om ingredienser, struktur och brödprogram, så behövs en designer för att producera en ’multiversummaskin’. Multiversumhypotesen löser alltså inte det som den är avsedd för att lösa, utan förflyttar bara designlikheten en nivå.

Gudshypotesen utgör därför en bättre förklaring än multiversumhypotesen. Guds existens kan dessutom förklara varför det finns medvetanden – därom säger multiversumhypotesen ingenting. Detsamma gäller objektiv moral. Guds existens och natur blir grunden för moralens giltighet. Ett multiversum utgör ingen som helst grund för moral. Om vi därtill lägger människans existentiella längtan, religiösa upplevelser och påstådda mirakler som Jesu helanden och uppståndelse, så ser man hur gudshypotesen har ett mycket större förklaringsvärde än multiversumhypotesen. Och man bör alltid välja den hypotes som kan förklara mest och bäst. I det avseendet tycks gudshypotesen överlägsen multiversumteorin.

Mats Selander

Lärare CredoAkademin, MA i Religionsfilosofi och etik från Talbot School of Theology, Biola University, Los Angeles.

 

Eftertext (som ej publicerats i Världen Idag):

I en så här kort artikel finns det inte plats att både ge en vettig översikt och fördjupa sig i den filosofiska diskussionen. Men här följer lite tankar jag gärna haft med om jag fått mer utrymme.

Den viktigaste diskussionen angående designargumentet utifrån universums finjustering ligger i frågan om huruvida någon multiversumteori är ett bättre alternativ än gudomlig design. Här finns mycket mer att säga, men jag har två reflektioner:

(1) Multiversum-förespråkaren har bevisbördan: Den mest omedelbara slutsatsen av universums designlikhet borde väl ändå vara design? Om något tycks vara fallet så bör vi utfå från att det också är fallet, tills dess motsatsen är bevisad. Detta förhållningssätt tycks helt klart vara vad förnuftet förespråkar. Universum (och även livets självt med dess DNA-kod) tycks sannerligen vara orsakad av design. Det är den enda orsak vi känner till som kan skapa denna typ av mönster och som vi har direkt empirisk kännedom om. Det verkar alltså överväldigande förnuftigt att dra en design-slutsats, åtminstone fram tills dess att vi har en förklaring som i tillräcklig grad motbevisat design.

(2) Multiversum-förespråkaren är dogmatisk: Några ord av Ulf Danielsson (ateist och en av Sveriges duktigaste fysiker) får illustrera detta. I en debatt med John Lennox (där även Stefan Gustavsson och Christer Sturmark deltog) säger Danielsson, med anledning av designargumentet, att han ”föredrar gåtan framför Gud” (”I prefer the riddle” som jag kommer ihåg att han sa). Detta är intressant! Som vetenskapsman borde han föredra den hypotes som åtminstone har störst förklaringsvärde (som förklarar bäst) och störst förklaringsomfång (som förklarar mest). Lennox poäng var att gudshypotesen förklarar designlikheten bäst och dessutom förklarar sådant som multiversumteorin inte ens kan beröra (som att ett eller flera universum ens finns, att det finns medvetanden, att det finns moral, att det finns religiösa erfarenheter). Varje vetenskapligt sinnad person bör accepterar den hypotes som förklarar bäst och mest, även om den inte faller en i smaken på ett rent personligt plan. Men Danielsson föredrar ”gåtan”. Är det inte bättre att åtminstone tentativt acceptera den för tillfället klart bästa hypotesen framför ”gåtan”? Detta är för mig en klar indikation att där ligger en dogmatism i botten.

Detta är inte ovanligt hos ateister. Även Sturmark har sagt att han inte vill tro på Gud även om Gud finns. Thomas Nagel har sagt samma sak. Det är åtminstone ärligt. Men man undrar varför man inte vill följa argumenten och ”bevisen” dit de leder en, om man samtidigt berömmer sig av att vara ”förnuftig”. Det är obegripligt för mig.

/Mats Selander

 

 

 

Mina artiklar om Guds existens i Världen Idag

april 21, 2016

Det har varit roligt att få fem artiklar om Guds existens publicerade i den kristna tidningen Världen Idag.

Här följer de i samma ordning de publicerats. Klicka på länken för att läsa:

1.Designargumentet

2. Kosmologiska argument

3. Det moraliska argumentet

4. Förnuftsargumentet

5. Religiös erfarenhet som skäl

 

Om du inte kan läsa artiklarna i länkarna kommer jag publicera dem en i taget här på min blogg med en liten eftertext till varje artikel.

/Mats

 

Därför borde varje sekulär humanist vara abortmotståndare !

november 12, 2015

I senaste numret av de sekulära humanisternas tidskrift Sans (nr 4, 2015), fick jag in en artikel om varför varje sekulär humanist bör vara abortmotståndare. Det känns spännande att se om någon tar upp min kastade handske. I korthet argumenterar jag för att sekulär humanism konstitueras av tron på vetenskap och tron på människans värde, och en logisk följd av dessa (rätt förstådda) leder till abortkritik.

Det som följer är den längre versionen. En något förkortad version publicerades i Sans. Håll till godo …

 

Därför borde varje sekulär humanist vara abortmotståndare!
Det finns ett antal grunddokument som uttrycker vad sekulär humanism är. På Humanisternas hemsida finns ett dokument som heter ”Humanisternas idéprogram” som uttrycker ”övergripande idéer och ställningstaganden i aktuella frågor”. Det är ett idédokument som kan revideras, men som rimligen uttrycker vad Humanisterna i Sverige står för idag.

Amsterdamdeklarationen 2002 är det kanske viktigaste ideologiska grunddokument som Humanisterna är förbundna till genom sin tillhörighet i IHEU – International Humanist and Ethical Union.
I det som följer kommer jag argumentera för två saker: För det första att en rimlig tolkning av dessa dokument leder fram till slutsatsen att de är implicit motsägelsefulla med avseende på abort och ofödda människors människovärde, och för det andra, att det rimligaste sättet att lösa upp denna motsägelse är att ta ställning för ofödda människors fulla människovärde och således bli abortmotståndare.

Som namnet antyder förenar sekulär humanism två övertygelser som inte nödvändigtvis behöver sitta ihop: (1) Den ”vetenskapliga världsbilden”, och (2) människans värde och värdighet. Sekulär humanism innefattar självfallet mycket mer än detta. Men dessa två teman kan sägas vara den sekulära humanismens två ben. Tar man bort det ena finns ingen sekulär humanism kvar.

Kortfattat kommer min argumentation gå ut på att en logiskt konsekvent sekulär humanist måste – i kraft av övertygelser som konstituerar den sekulära humanismen själv – ta ställning för den vetenskapliga sanningen att mänskligt liv börjar i och med befruktningen och den humanistiska värderingen att varje människa har ett inneboende värde. Dessa två insikter leder logiskt fram till en abortkritisk hållning.
Efter denna – i mångas ögon politiskt inkorrekta – inledning hoppas jag att jag fångat den genomsnittlige läsarens intresse. Frågan är nu om jag lyckas underbygga denna slutsats med rimliga argument. Låt oss börja med frågan om vetenskapens syn på när det mänskliga livet börjar.

När börjar mänskligt liv?
I sin bok Praktisk etik (s. 74) skriver den kände abortliberala filosofen Peter Singer följande:
Huruvida en varelse tillhör en viss art är något som kan bestämmas med vetenskapliga metoder, genom en undersökning av kromosomerna i den levande organismens celler. I denna betydelse är det ingen tvekan om att ett foster som avlats av mänskliga föräldrar är en mänsklig varelse från konceptionsögonblicket…

 

I en intervju i tidningen Sans säger Singer i stort sett samma sak:

För min del tycker jag man kan säga att man är människa redan i och med befruktningen. Vad jag invänder mot är idén att det därför inte skulle vara rätt att avsluta livet. Det här är två helt skilda frågor. Tyvärr blandar många som försvarar abort ihop de båda frågorna och tror att de måste hävda att det mänskliga livet inte börjar vid befruktningen. Då tar de ställning för något som motståndarsidan kan förlöjliga genom att säga: ”Vad nu då, påstår ni att det inte är levande? Naturligtvis kan vi bedöma om ett foster är vid liv! Ni säger att det inte är mänskligt. Vad skulle det annars vara? Jag tror att det enklaste svaret är: ’Javisst, det är mänskligt liv, men man har inte automatiskt en moralisk rätt till liv enbart för att man är en levande mänsklig varelse’. (http://www.fritanke.se/peter-singer-etik-pa-liv-och-dod/)

Här håller sig Singer till det som är vedertagen vetenskap. Akademiska texter i embryologi säger samfällt att en ny människa börjar existera i och med befruktningen. Här följer endast två citat. Den som vill kan enkelt kolla upp detta själv.

Mänskligt liv börjar vid befruktningen… Denna högt specialiserade totipotenta cell markerade början för var och en av oss som en unik individ… En zygot [cell som bildas då ägg och spermie förenas] är början på en ny människa (dvs. ett embryo). (Keith L. Moore (2003): The developing human: Clinically oriented embryology, 7th edition. Philadelphia, PA: Saunders, s. 16, 2.)
Befruktning är den process där hanliga och honliga haploida gameter (spermie och ägg) förenas för att producera en genetiskt distinkt individ. (Janetti Signorelli m.fl (2012): “Kinases, phosphatases and proteases during sperm capacitation”. Cell Tissue Res., 349(3):765–782)

Listan över liknande citat kan göras mycket lång. Trots det har det gjorts försök att problematisera befruktningen som startpunkten för den individuella människans liv. Låt mig ta upp, och bemöta, de två försök som jag bedömer som de mest seriösa.
Själva befruktningsprocessen tar cirka 12 timmar och består av flera steg som ännu inte kartlagts i detalj. Exempelvis har professor Staffan Bergström i Läkartidningen (Nr 4, 2010, Volym 107) argumenterat för att vetenskapen inte kan slå fast när livet börjar just eftersom befruktningen är en process där en definitiv startpunkt för livet blir ett godtyckligt val.

Denna problematik är en variant av det klassiska soritesproblemet: hur många korn behövs för att det ska bli en hög? Hur många hårstrån kan man tillåtas ha och ändå vara flintskallig? Det finns en gråzon i gränsdragningen och vi vet inte exakt vid vilken punkt gränsen bör dras. Men det klassiska svaret på soritesproblemet är att vi har klockrena exempel på sådant som är på varsin sida om den luddiga gränsen. Det finns högar och det finns enstaka korn som inte utgör någon hög; det finns flintskalliga personer(med noll hår på huvudet) och det finns håriga personer. Gränsdragningsproblemet finns och kanske är olösligt, men det innebär inte att det inte finns tillräckligt med klockrena fall på respektive sida. Och så länge det gör det, är det befogat att tala om en gräns (även om den må vara luddig).

Alla foster som aborteras har klarat av befruktningsprocessen för flera veckor sedan. Det råder inga tvivel om att dessa i biologisk mening är människor, även om vi inte kan dra en exakt gräns i befruktningsprocessen.
Personligen är jag benägen att hävda att det första ögonblick då en spermie träffar ett ägg, och ägget stänger sig för andra spermier, utgör starten på en ny människas liv. Det som händer därefter är nämligen biologiskt förprogrammerat. Vilken spermie som träffar ägget först är däremot inte biologiskt förprogrammerat. I och med det ögonblicket har vi alltså en ny hel organism, tillhörande den mänskliga arten, med två mänskliga föräldrar och med en egen inneboende förmåga att utvecklas till en fullt utvecklad individ. Mer än så behövs inte för att konstatera att det handlar om en människa. Detta, tycks det mig, är ett helt tillräckligt villkor för att något ska vara en människa

Andra, exempelvis den brittiske teologen och etikern Thomas Shannon och den brittiske religionshistorikern Allan Wolter, har pekat på problemet med ”tvinning”, det vill säga möjligheten för ett tidigt embryo att dela sig och ge upphov till enäggstvillingar. Detta kan ske upp till 14 dagar efter befruktningen. Märkligt nog kan de två nya zygoterna sedan smälta samman igen till ett. Man undrar då hur dessa kan vara ”individer”. Och hur ska man se på deras ”själar”? Detta är en metafysisk fråga som jag inte tror att vi behöver svara på för att ändå ha goda skäl för en viss etik i frågan. Om ”tvinning” sker vid tidpunkt T så har vi skäl att tro att ett embryo vid T minus 1 minut är en människa i biologiskt hänseende. Och vid T plus 1 minut har vi skäl att tro att där finns två människor. I båda fallen har vi att göra med människor rent biologiskt. Detta räcker om biologisk mänsklighet är det avgörande i moralisk mening. Vi behöver inte veta mer än så för att säga att denna människa, eller dessa människor är skyddsvärda och inte får dödas enbart för att de är oönskade.

Dessutom sker mycket få – om ens några – aborter inom 14 dagar efter befruktningen. Så även om man skulle säga att mänskligt liv börjar efter det att tvinning är möjligt, innebär det att i stort sett alla aborter i Sverige dödar en människa.

Befruktningen har hur som helst ett överväldigande vetenskapligt stöd såsom den rimliga gränsdragningen för när en människa börjar existera. Det tycks vara sant även om befruktningen är en process och även om tvillingar kan uppstå inom fjorton dagar efter befruktningen.

Den gränsdragning som nuvarande svensk abortlagstiftning bygger på – nämligen livsduglighet utanför livmodern – åtnjuter å andra sidan inget som helst vetenskapligt stöd, om man tolkar den som startpunkten för mänskligt liv. Denna gräns är helt pragmatisk och har förändrats i takt med den medicinska teknikens framsteg. Men ett foster blir knappast människa vid en viss graviditetsvecka i länder där sådan teknologi saknas och vid en helt annan graviditetsvecka i Sverige. Foster på 50-talet, då den tekniken inte fanns, blev knappast människor senare än foster idag. Livsduglighetskriteriet är i denna mening helt godtyckligt eftersom definitionen av ”människa” rimligen inte kan avgöras av teknologiska framsteg. Det tycks snarare vara en pragmatisk gräns som förmodligen har mer att göra med att man inte vill abortera fram levande foster som långsamt ligger och dör i en liten rondskål. Men gränsen för vad som är en människa får inte vara godtycklig och pragmatisk eftersom den används för att avgöra vem som får leva och vem som ska dö. För en sådan avgörande gräns räcker inte pragmatiska skäl, i alla fall inte om man vill komma fram till ett etiskt hållbart svar.

Den förnuftigaste tolkningen av det vetenskapliga läget säger oss att befruktningen är den klart rimligaste gränsen för när en ny människa blir till. De som hävdar motsatsen har i förnuftets namn en oerhört tung bevisbörda, eftersom man avfärdar det som en överväldigande majoritet av embryologer hävdat under lång tid.

I samband med detta är det lägligt att påminna oss om något Humanisternas idéprogram understryker:

Det är viktigt att eftersträva en så korrekt bild av verkligheten som möjligt, inte minst när man vill komma till rätta med de många och komplexa problem som mänskligheten står inför…

En seriös sekulär humanist eftersträvar alltså en så korrekt bild av verkligheten som möjligt. Då kan man inte lättvindigt avfärda den vetenskapliga embryologins närmast enhälliga vittnesbörd om att det mänskliga livet börjar i och med befruktningen. Och skulle man dra gränsen vid tvinning, alltså två veckor efter befruktningen, innebär det ändå att ca 37 000 aborter årligen dödar 37 000 små människor. Vill man avfärda detta har man avslöjat att man tar lätt på vetenskapen när den krockar med ens ideologi – och sådan ideologi brukar med rätta kallas för ”önsketänkande”.

 

Människovärdet?
En förnuftig och vetenskapligt sinnad abortliberal gör därför klokt i att respektera det bästa vetenskapliga svaret på frågan om när människan börjar existera i biologisk mening. För att behålla sin abortliberala hållning kan hon istället förneka att varje biologisk människa har ett inneboende värde i kraft av sin mänsklighet. Det är detta Peter Singer gör. En vanlig strategi bland abortliberala filosofer, Singer inkluderad, är att knyta värde och rättigheter till ”personskap” istället för till ”mänsklighet”. Hur man definierar ”personskap” kan skilja sig från filosof till filosof, men typiskt är att man definierar ”personskap” som självmedvetande eller som kapaciteten att ha önskningar om sin egen framtid (vilket förutsätter självmedvetande).

Enligt ett sådant synsätt saknar mänskliga embryon, foster och spädbarn värde och rättigheter. Följaktligen har Singer också argumenterat för möjligheten att avliva spädbarn. Med denna syn blir det också problematiskt hur man ska se på människor som befinner sig i koma, är senildementa eller djupt medvetslösa. De saknar också självmedvetande, men anses av de flesta ha värde och rättigheter.

Jag tänker inte lägga tid på att argumentera mot denna syn, utan i stället fråga mig om den är förenlig med de dokument som definierar sekulär humanism. Amsterdamdeklarationen, det grunddokument för humanismen som antogs av International Humanist and Ethical Union vid dess femtioårsjubileum år 2002, inleds med rubriken ”Humanismen är etisk” och fortsätter:

Den [dvs humanismen] bekräftar värdet, värdigheten och självständigheten hos individen och rätten för varje människa till största möjliga frihet med bibehållen respekt för andras rättigheter. Humanister är skyldiga att bry sig om mänskligheten som helhet, inklusive framtida generationer. Humanister menar att moralen är en inneboende del av den mänskliga naturen byggd på en förståelse och omtanke om andra, utan behov av några yttre förklaringar.

En rimlig tolkning av denna text är att varje individuell människa har ett inneboende värde. I och med befruktningen har en ny människa börjat att existera. Givet vetenskapens status inom den sekulära humanismen bör då rimligen orden ”varje individuell människa” också inkludera mänskliga embryon och foster. Varje människas självbestämmande begränsas dessutom av andra människors grundläggande rättigheter. Kvinnans rätt till kroppsligt självbestämmande bör därför begränsas av den nya människans värde och värdighet, vilket svensk lagstiftning faktiskt också gör från och med graviditetsvecka 22 – den gräns som bygger på det godtyckliga och illa understödda livsduglighetskriteriet.

Tanken om ”mänskligheten som helhet” tycks inte heller utesluta någon människa eller någon grupp av människor, exempelvis mänskliga embryon eller foster. Då begreppet ”mänskligheten som helhet” inkluderar framtida generationer, är det rimligt att låta det inkludera alla nu levande människor, vilket alltså inkluderar mänskliga embryon och foster. Moralen är dessutom en ”inneboende del av den mänskliga naturen”, vilket rimligen borde innebära att alla mänskliga embryon och foster (som per definition har mänsklig natur) också omfattas av moralen och dess grundläggande värden och rättigheter.

En rättfram tolkning av Amsterdamdeklarationens första paragraf ger oss alltså skäl att tro att värde och rättigheter inte endast tillkommer självmedvetna människor, utan alla människor just i kraft av deras tillhörighet i människoarten.
Vidare kan vi läsa i Humanisternas idéprogram att:

Mänskliga rättigheter tillkommer individer och varje människa ska betraktas och bemötas som individ.

Poängen här är att det inte görs någon åtskillnad mellan å ena sidan ”individ” och å andra sidan ”människa”. Varje ”människa” har därför ”mänskliga rättigheter”. Att i detta dokument göra en intellektuell åtskillnad mellan ”individ” och ”människa” och sedan poängtera att denna åtskillnad inte har någon moralisk relevans, kan endast motiveras av att vissa gör just denna åtskillnad, och dessutom ger den moralisk vikt. Man tänker då genast på Peter Singer och hans meningsfränder, som lägger stor moralisk vikt vid åtskillnaden mellan ”person” och ”människa”. En rimlig tolkning är att Singers distinktion är utesluten med denna skrivning.

Idéprogrammet säger dessutom att ”Barn ska tillförsäkras fri- och rättigheter baserade på FN:s barnkonvention.”
I inledningen till barnkonventionen står det att läsa att…

… barnet på grund av sin fysiska och psykiska omognad behöver särskilt skydd och särskild omvårdnad innefattande lämpligt skydd, såväl före som efter födseln [min understrykning].

Barnkonventionen säger inte hur långt före födseln som barnet ska få detta skydd. Men om vi har starka vetenskapliga skäl att tro att en människa börjar existera i och med befruktningen, är det logiskt att tillämpa barnkonventionen från och med människans begynnelse det vill säga från och med befruktningen.

I Humanisternas idéprogram får vi också lära oss detta:

De mänskliga rättigheterna måste försvaras och utvecklas. Konflikter mellan olika rättigheter kan bara lösas med hjälp av mänskligt förnuft.

Här åsyftas rimligen FN:s mänskliga rättigheter vars inledning börjar med orden:

Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen…

Denna första punkt säger tydligt att tillhörighet i människosläktet är ett tillräckligt villkor för att få ”lika och obestridliga rättigheter”. Och det är dessa rättigheter som den sekulära humanismen ska ”försvara” och ”utveckla”.

Den sekulära humanist som hittills inte tillämpat de mänskliga rättigheterna på ofödda människor, bör då vara villig att utveckla tillämpningen av dessa rättigheter i enlighet med vetenskapen, och sedan försvara denna tillämpning. Vetenskapens bästa svar är att mänskligt liv börjar i och med en befruktning och det bör vara skäl nog för en sådan omprövning.

I den mån detta skapar konflikter med andra rättigheter – i detta fall kvinnans kroppsliga självbestämmande – måste detta lösas med hjälp av de mänskliga förnuftet. Vi har ovan redan sett hur Amsterdamdeklarationen begränsar självbestämmandet utifrån respekten för andras rättigheter.

När vi väger dessa rättigheter mot varandra framstår det som mycket rimligt att låta en människas grundläggande rätt till fortsatt existens (rätt till liv) väga tyngre än en annan individs kroppsliga självbestämmande. Vi brukar ju alltid annars göra den bedömningen. Jag får, allt annat lika, göra vad jag vill med min kropp, såvida jag inte skadar någon annans kropp. Mina kroppsliga rättigheter slutar där en annans kropp tar vid. Detta gäller alla våra relationer och bör rimligen också gälla en gravid kvinnas relation till sitt ofödda barn. Det tycks vara den förnuftiga avvägningen.

 

Den sekulära humanismens abortliberalism
Trots ovanstående resonemang tar Humanisternas idéprogram entydigt ställning för fri abort. Man skriver:

Alla människor har rätt till kroppslig integritet och personlig säkerhet … Det innebär rätt för kvinnor att avgöra om de ska avbryta sin graviditet (aborträtten), rätt för barn till sin egen kropp och till om vårdnad och respekt samt allas rätt att själva bestämma.

Ska man tolka uttrycket ”alla människor” bokstavligt inkluderas även mänskliga embryon och foster. Om dessa har ”rätt till kroppslig integritet och personlig säkerhet” blir motsägelsen närmast total i relation till nästföljande mening som säger att kvinnor har rätt att ”avgöra om de ska avbryta sin graviditet”. Det påståendet står också i kontrast till nästa del av samma mening, som säger att barn har rätt till sin egen kropp och till vårdnad och respekt. Här åsyftas rimligen endast födda barn. Men om dessa barn har denna rätt i kraft av att de är människor, inte i kraft av vissa egenskaper de har, så borde samma rätt gälla alla barn, även de som befinner på embryo- och fosterstadiet.

Argumentet uppställt
Min slutsats är alltså att en logiskt konsekvent sekulär humanist bör vara motståndare till fri abort. Argumentet för detta kan i korthet beskrivas så här:

Premiss 1: Vetenskapen: Den förnuftigaste tolkningen av vetenskapliga fakta säger oss att sammansmältningen av en mänsklig spermie och ett mänskligt ägg ger upphov till en ny mänsklig individ.

Premiss 2: Humanismen: Varje mänsklig individ har ett värde och grundläggande rättigheter som åtminstone innebär att ingen får handla i syfte att döda en mänsklig individ enbart för att denna individ är oönskad.

Slutsats: Vetenskaplig humanism innebär därför att mänskliga embryon och foster bör behandlas som individer som har ett värde och grundläggande rättigheter som åtminstone innebär rätten att inte bli dödade enbart för att de är oönskade.

För att se logiken i resonemanget kan vi ställa upp det än mer stringent:
Premiss 1: Mänskliga embryon och foster är människor.

Premiss 2: Om något är en människa har hon ett inneboende värde och därmed grundläggande mänskliga rättigheter.

Slutsats 1: Mänskliga embryon och foster har inneboende värde och därmed grundläggande mänskliga rättigheter.

Premiss 3: Om mänskliga embryon och foster har inneboende värde och grundläggande mänskliga rättigheter så har de bland annat rättigheten att inte avsiktligt dödas för att de är oönskade.

Slutsats 2: Mänskliga embryon och foster har rättigheten att inte avsiktligt dödas för att de är oönskade.

Premiss 4: Om mänskliga embryon och foster har rättigheten att inte avsiktligt dödas för att de är oönskade, så utgör de flesta aborter en allvarlig kränkning av embryon och fosters rättigheter (då de flesta aborter utgör ett avsiktligt dödade pga oönskadhet).

Slutsats 3: De flesta aborter utgör en allvarlig kränkning av embryon och fosters rättigheter.

 

Argumentet kan också ställas upp som tre oförenliga påståenden där man är logiskt tvingad att välja bort ett av påståendena:
(1) vetenskaplighet: mänskliga embryon och foster är människor
(2) människovärdet: alla människor har inneboende värde och rättigheter
(3) abortliberalism: mänskliga embryon och foster har inte inneboende värde och rättigheter

En logiskt konsekvent sekulär humanist måste välja bort en av dessa tre punkter. Väljer man bort (1) eller (2) upphör man att vara sekulär humanist. Därför måste en konsekvent sekulär humanist välja bort (3).

Kan abortliberalism förenas med sekulär humanism?
Finns det då något sätt att bibehålla en abortliberal inställning och ändå förbli sekulär humanist? Nej, inte om man definierar ”sekulär humanism” på det sätt jag menar är överlägset rimligast. Men kan det finnas någon annan tolkning som modifierar någon av de tre punkterna så att de blir logiskt förenliga? Vilka är de strategier som en sekulär humanist som ändå vill vara abortliberal har att tillgå?

Den enda rimliga strategi jag kan se är att modifiera punkt (2) i linje med Peter Singers resonemang om ”personskap” som grund för värde och rättigheter istället för ”mänsklighet”. Då skulle man behöva skriva om delar av humanismens dokument för att klargöra detta. Problemet med en sådan revision är att mycket av den moraliska kraften bakom humanismen då skulle gå förlorad. Då kan man inte längre hävda att alla människor har samma värde och rättigheter. Man får dessutom svårigheter med att hävda att alla personer skulle ha samma värde och rättigheter, eftersom olika personer har de avgörande själsförmögenheterna i olika grad. Om självmedvetande är grunden för någons värde, innebär det i konsekvensens namn att den som har lägre grad av självmedvetande också har lägre värde. Om oberoende, utvecklingsgrad eller medvetandegrad avgör någons värde, så kommer olika individer få olika värde utifrån till vilken grad de har dessa egenskaper.

Medlemskap i den mänskliga arten fungerar däremot som ett moraliskt ankare som garanterar att alla har lika stort värde och likvärdiga rättigheter; alla är ju i lika grad människor – och det räcker. Men detta ankare överger man alltså om personskap, eller något liknande ska bli grunden för värde. Då har man de facto relativiserat människovärdet.

Och det, tycks det mig, vore att överge det viktigaste moraliska fundament som humanismen bygger på, och därmed att överge humanismen så som vi känner den.
Mats Selander, språkrör för Kristna Värdepartiet, ordförande för MRO-Människorätt för ofödda och doktorand i etik med fokus på abort och dygd.

Artikel om illegala aborter

oktober 28, 2015

Fick just in en debattartikel i tidningen Dagen om varför argumentet om illegala aborter inte fungerar för abortliberalism.
Länk till artikeln är här.

Men texten finns också här:

Illegal abort och kvinnlig omskärelse
Det argument som i praktiken fått många att acceptera den liberala abortlagen är förmodligen argumentet om illegala aborter. ”Det kommer ske i alla fall och då är det bättre att det sker hygieniskt och under ordnade former. Det är det minst onda”. Ungefär så lyder argumentet.
Att något ont kommer ske ändå utgör vanligen inte något starkt skäl att tillåta det. Mord kommer ske ändå, men det är aldrig ett argument för att tillåta det i lag. Vi vill nämligen inte legitimera och därmed riskera att cementera något vi anser vara ont. Om vi gör det kommer företeelsen med största sannolikhet att öka i omfattning. Flera undersökningar har visat att en stor andel av de abortbenägna kvinnorna inte skulle göra abort om det var olagligt. Lagen normaliserar en företeelse och gör den därför vanligare än vad som annars skulle vara fallet.
Men även om det onda i fråga inte skulle minska i omfattning genom ett förbud, och om det finns hälsovinster för individer genom att göra företeelsen legitim och medicinskt säker, skulle det kunna utgöra ett gott skäl att tillåta något vi visserligen anser vara ont i sig? Nej! Det onda får ändå aldrig legitimeras!
Det är här exemplet med kvinnlig omskärelse är så talande. Tidskriften Katolsk observatör gjorde en intressant jämförelse mellan abort och kvinnlig omskärelse när man på sin blogg kommenterar P1:s Tankar för dagen (2014-04-28). En kirurg vid namn Johan von Schreeb berättar om en episod från ett land i Afrika där en sjuksköterska berättar om de kvinnliga omskärelserna i hennes by som sker med glasskärvor och utan bedövning eller hygien. Han ställer sig frågan om varför dessa omskärelser inte kunde ske på sjukhuset under bästa förutsättningar. Det skulle minska riskerna betydligt och bespara många kvinnor onödigt lidande. Ingreppet kommer ju ske ändå, så varför inte? Kirurgen svarar bestämt: ”Nej, jag är här för att läka, inte för att skada. Det är inte ens ett moraliskt dilemma – inget utrymme för kompromiss. Det är misshandel ju, vad blir nästa steg? Svaret är helt enkelt: Nej!”
Ett sympatiskt svar, och precis samma svar som vi abortmotståndare ger när det gäller illegala aborter. Varje abort dödar en liten människa och skadar kvinnan psykiskt, ibland fysiskt. Här finns inte utrymme för kompromiss. Det är inte ens ett moraliskt dilemma. Det är fel att legitimera något sådant genom att göra det till en del av den reguljära sjukvården. Precis som det skulle vara fel att minimera riskerna med kvinnlig omskärelse genom att ta in det på sjukhusen.
Nu hör jag den klassiska invändningen ”ja men det är ju inte samma sak”. Det stämmer. Men här finns en tydlig och viktig parallell som just handlar om hur man ser på marginella hälsovinster i relation till något som man ser som fruktansvärt fel i sig. Jag medger utan omsvep att det ligger vitt skilda skäl till varför man anser att abort respektive kvinnlig omskärelse är fel. Varje abort dödar en människa. Kvinnlig omskärelse skadar och kränker kvinnan. Men om nu detta som är så fel ”kommer ske i alla fall” och om det då kommer ske ”smutsigt, ohygieniskt och farligt”, är det då inte bättre att vi tillåter det? Ja, men bara om det inte är ont i sig.
Det här innebär att abortliberalens argument om illegala aborter endast fungerar om man redan från början anser att abort inte är ont i sig. Men då förutsätter man vad som ska bevisas. För om företeelsen är ond i sig, så väger inte marginella – och för individen kanske ack så avgörande – riskminimeringar tyngre. Inte för kvinnlig omskärelse, och inte för abort.

Mats Selander, ordförande MRO-Människorätt för ofödda