Sekulär humanism på vetenskaplig grund innebär att mänskliga embryon och foster bör behandlas som individer med grundläggande rättigheter. De bör åtminstone ha rätt att inte bli dödade enbart för att de är oönskade.
Som namnet antyder bygger sekulär humanism på två grundövertygelser: (1) Den ”vetenskapliga världsbilden”, och (2) människans värde och värdighet. Sekulär humanism innefattar självfallet mycket mer än detta. Men dessa två teman kan nog sägas utgöra grunden.
I den här artikeln kommer jag att argumentera för att en logiskt konsekvent sekulär humanist måste – i kraft av övertygelser som konstituerar den sekulära humanismen själv – ta ställning för den vetenskapliga sanningen att mänskligt liv börjar i och med befruktningen (eller inte långt därefter) och den humanistiska värderingen att varje människa har ett inneboende värde. Dessa två insikter leder logiskt fram till en abortkritisk hållning.
När börjar mänskligt liv?
I sin bok Praktisk etik skriver den australiske abortliberale filosofen Peter Singer följande:
Huruvida en varelse tillhör en viss art är något som kan bestämmas med vetenskapliga metoder, genom en undersökning av kromosomerna i den levande organismens celler. I denna betydelse är det ingen tvekan om att ett foster som avlats av mänskliga föräldrar är en mänsklig varelse från konceptionsögonblicket…[1]
Här håller sig Singer till vedertagen vetenskap. Akademiska texter i embryologi säger samfällt att en ny människa börjar existera i och med befruktningen. Här följer endast två citat.
Mänskligt liv börjar vid befruktningen… Denna högt specialiserade totipotenta cell markerade början för var och en av oss som en unik individ… En zygot [cell som bildas då ägg och spermie förenas] är början på en ny människa (dvs. ett embryo).[2]
Befruktning är den process där hanliga och honliga haploida gameter (spermie och ägg) förenas för att producera en genetiskt distinkt individ.[3]
Listan över liknande citat kan göras mycket lång.[4] Trots det har det gjorts försök att problematisera befruktningen som startpunkt för den individuella människans liv. Vissa har pekat på att befruktningen är en process på minst tolv timmar. Det blir då svårt att tala om ett ”befruktningsögonblick”. Detta har dock ingen bäring på abortfrågan, då alla foster som aborteras lämnat befruktningsprocessen bakom sig.
Andra, exempelvis den brittiske teologen och etikern Thomas Shannon och den brittiske religionshistorikern Allan Wolter, har pekat på problemet med ”tvinning”, det vill säga möjligheten för ett tidigt embryo att dela sig och ge upphov till enäggstvillingar.[5] Detta kan ske upp till fjorton dagar efter befruktningen. Man undrar då hur ett sådant tidigt embryo kan vara en individ om det kan ge upphov till tvillingar. Tvinning väcker utan tvekan svåra metafysiska frågor. Jag tror dock inte att vi behöver ha svaret på dem för att ändå ha goda skäl för en viss etik i frågan. Om tvinning sker vid tidpunkt T, så har vi skäl att tro att ett embryo vid T minus 1 minut är en människa i biologiskt hänseende. Och vid T plus 1 minut har vi skäl att tro att där finns två människor, rent biologiskt. Detta räcker om biologisk mänsklighet är det avgörande i moralisk mening. Vi behöver inte veta mer än så för att säga att denna människa, eller dessa människor, är skyddsvärda och inte får dödas enbart för att de är oönskade.
Dessutom sker mycket få – om ens några – aborter inom fjorton dagar efter befruktningen. Så även om man skulle säga att mänskligt liv börjar efter det att tvinning är möjligt, innebär det ändå att i stort sett alla aborter i Sverige dödar en människa.
Befruktningen har hur som helst ett överväldigande vetenskapligt stöd såsom den rimliga gränsdragningen för när en människa börjar existera. Men även om vi menar att en människa existerar först efter befruktningsprocessen (minst 12 timmar efter att spermien nått ägget) eller efter att tvinning inte längre är möjligt (två veckor efter befruktningen) påverkar detta inte abortfrågan.
Den gränsdragning som nuvarande svensk abortlagstiftning bygger på – nämligen livsduglighet utanför livmodern – åtnjuter å andra sidan inget som helst vetenskapligt stöd, om man tolkar den som startpunkten för mänskligt liv. Denna gräns är helt pragmatisk och har förändrats i takt med den medicinska teknikens framsteg. Men ett foster blir knappast människa vid en viss graviditetsvecka i länder där sådan teknologi saknas och vid en helt annan graviditetsvecka i Sverige. Livsduglighetskriteriet är i denna mening godtyckligt, och det är minst sagt otillfredsställande när det handlar om liv och död. Det är en gräns som varje humanist som hedrar vetenskaplighet och förnuft bör avvisa.
Den förnuftigaste tolkningen av det vetenskapliga läget säger oss att befruktningen är den klart rimligaste gränsen för när en ny människa blir till. De som hävdar motsatsen har i förnuftets namn en oerhört tung bevisbörda, eftersom man avfärdar det som en överväldigande majoritet av embryologer hävdat under lång tid.
I samband med detta är det lägligt att påminna oss om något som Humanisternas idéprogram understryker:
Det är viktigt att eftersträva en så korrekt bild av verkligheten som möjligt, inte minst när man vill komma till rätta med de många och komplexa problem som mänskligheten står inför. Exempel på sådana problem är fattigdom, miljö- och klimathot, globala konflikter och diskriminering av olika slag. [6]
En seriös sekulär humanist eftersträvar alltså en så korrekt bild av verkligheten som möjligt. Då kan man inte lättvindigt avfärda den vetenskapliga embryologins närmast enhälliga vittnesbörd om att det mänskliga livet börjar i och med befruktningen. Inte ens de realistiska alternativen (12 timmar efter befruktningens start eller två veckor efter befruktningen) har någon verklig relevans för abortfrågan. En humanist måste alltså godta en ”så korrekt bild av verkligheten som möjligt” i syfte att ”komma till rätta med” … ”diskriminering av olika slag”. Att välja att avsluta ett mänskligt liv enkom för att det är oönskat är ett tydligt exempel på ”diskriminering”. Även om man drar gränsen vid tvinning, alltså två veckor efter befruktningen, skulle det ändå innebära att ca 36 000 aborter årligen dödar 36 000 små människor (utifrån den sekulära Humanismens egna definitioner). Vill man avfärda detta har man avslöjat att man tar lätt på vetenskapen (och eftersträvar därmed inte en så korrekt bild av verkligheten som möjligt). Då låter man en diffus individualistisk (anti-vetenskaplig och/eller anti-humanistisk) ideologi trumfa verkligheten, vilket borde vara fjärran för varje seriös humanist.
Människovärdet?
För att kunna behålla sin abortliberalism kan en förnuftig och vetenskapligt sinnad abortliberal i stället förneka att varje biologisk människa har ett inneboende värde i kraft av sin mänsklighet. Det är detta Peter Singer gör.[7] Då knyter man rättigheter till ”personskap” i stället för till ”mänsklighet”. En typisk definition av ”person” är någon som har självmedvetande.
Enligt ett sådant synsätt saknar mänskliga embryon, foster och spädbarn värde och rättigheter. Följaktligen har Singer också argumenterat för möjligheten att avliva spädbarn.[8] Med denna syn blir det också problematiskt hur man ska se på människor som befinner sig i koma, är senildementa eller djupt medvetslösa. De saknar också självmedvetande, men anses av de flesta ha värde och rättigheter.
Jag tänker inte lägga tid på att argumentera mot denna syn, utan i stället fråga mig om den är förenlig med de dokument som definierar sekulär humanism. Amsterdamdeklarationen, det grunddokument för humanismen som antogs av International Humanist and Ethical Union vid dess femtioårsjubileum år 2002, inleds med rubriken ”Humanismen är etisk” och fortsätter:
Den [dvs. humanismen] bekräftar värdet, värdigheten och självständigheten hos individen och rätten för varje människa till största möjliga frihet med bibehållen respekt för andras rättigheter. Humanister är skyldiga att bry sig om mänskligheten som helhet, inklusive framtida generationer…[9]
En rimlig tolkning av denna text är att varje individuell människa har ett inneboende värde. I och med befruktningen har en ny människa börjat att existera. Givet vetenskapens status inom den sekulära humanismen bör då rimligen orden ”varje individuell människa” också inkludera mänskliga embryon och foster. Varje människas självbestämmande begränsas dessutom av andra människors grundläggande rättigheter. Kvinnans rätt till kroppsligt självbestämmande bör därför begränsas av den nya människans värde och värdighet, vilket svensk lagstiftning faktiskt också gör från och med graviditetsvecka 22.
Tanken om ”mänskligheten som helhet” tycks inte heller utesluta någon människa eller någon grupp av människor, exempelvis mänskliga embryon eller foster. Då begreppet ”mänskligheten som helhet” inkluderar framtida generationer, är det rimligt att låta det inkludera alla nu levande människor, vilket alltså inkluderar mänskliga embryon och foster.
En rättfram tolkning av Amsterdamdeklarationens första paragraf ger oss alltså skäl att tro att värde och rättigheter inte endast tillkommer självmedvetna människor (Singers ”personer”), utan alla människor just i kraft av deras tillhörighet i människoarten.
Vidare kan vi läsa i Humanisternas idéprogram att:
Mänskliga rättigheter tillkommer individer och varje människa ska betraktas och bemötas som individ.[10]
Poängen här är att det inte görs någon åtskillnad mellan å ena sidan ”individ” och å andra sidan ”människa”. Varje ”människa” har därför ”mänskliga rättigheter”. Att i detta dokument göra en intellektuell åtskillnad mellan ”individ” och ”människa” och sedan poängtera att denna åtskillnad inte har någon moralisk relevans, kan endast motiveras av att vissa gör just denna åtskillnad, och dessutom ger den moralisk vikt. Man tänker då genast på Peter Singer och hans meningsfränder, som lägger stor moralisk vikt vid åtskillnaden mellan ”person” och ”människa”. En rimlig tolkning är att Singers distinktion är utesluten med denna skrivning.
Idéprogrammet säger dessutom att barn ska tillförsäkras fri- och rättigheter baserade på FN:s barnkonvention. I inledningen till barnkonventionen står att läsa att…
…barnet på grund av sin fysiska och psykiska omognad behöver särskilt skydd och särskild omvårdnad innefattande lämpligt skydd, såväl före som efter födseln [min understrykning].
Barnkonventionen säger inte hur långt före födseln som barnet ska få detta skydd. Men om vi har starka vetenskapliga skäl att tro att en människa börjar existera i och med befruktningen (eller senast två veckor efter befruktningen), är det logiskt att tillämpa barnkonventionen från och med människans begynnelse, det vill säga från och med befruktningen (eller två veckor därefter).
I Humanisternas idéprogram får vi också lära oss detta:
De mänskliga rättigheterna måste försvaras och utvecklas. Konflikter mellan olika rättigheter kan bara lösas med hjälp av mänskligt förnuft.
Med ”mänskliga rättigheter” åsyftas rimligen FN:s mänskliga rättigheter vars inledning börjar med orden:
Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen…
Dessa rättigheter ska alltså försvaras och utvecklas. Den sekulära humanist som hittills inte tillämpat de mänskliga rättigheterna på ofödda människor, bör då vara villig att utveckla tillämpningen av dessa rättigheter i enlighet med vetenskapen, och sedan försvara denna tillämpning. I den mån det skapar konflikter med andra rättigheter – som kvinnans kroppsliga självbestämmande – måste detta lösas med hjälp av de mänskliga förnuftet.
När vi rationellt väger dessa rättigheter mot varandra framstår det som mycket rimligt att låta en människas grundläggande rätt till fortsatt existens (rätt till liv) väga tyngre än en annan individs kroppsliga självbestämmande. Vi brukar ju alltid annars göra den bedömningen. Jag får, allt annat lika, göra vad jag vill med min kropp, såvida jag inte skadar någon annans kropp. Mina kroppsliga rättigheter slutar där en annans kropp tar vid. Detta gäller alla våra relationer och bör rimligen också gälla en gravid kvinnas relation till sitt ofödda barn. Detta tycks åtminstone vara den förnuftiga avvägningen.
Trots ovanstående resonemang tar Humanisternas idéprogram entydigt ställning för fri abort. Man skriver:
Alla människor har rätt till kroppslig integritet och personlig säkerhet… Det innebär rätt för kvinnor att avgöra om de ska avbryta sin graviditet (aborträtten), rätt för barn till sin egen kropp och till omvårdnad och respekt samt allas rätt att själva bestämma.
Argumentet uppställt
Min slutsats är alltså att en logiskt konsekvent sekulär humanist bör vara motståndare till fri abort. Argumentet för detta kan i korthet beskrivas så här:
Premiss 1: Vetenskapen: Den förnuftigaste tolkningen av vetenskapliga fakta säger oss att sammansmältningen av en mänsklig spermie och ett mänskligt ägg ger upphov till en ny mänsklig individ (eller senast två veckor efter befruktningen då tvinning inte längre kan ske).
Premiss 2: Humanismen: Varje mänsklig individ har ett värde och grundläggande rättigheter som åtminstone innebär att ingen får handla i syfte att döda en mänsklig individ enbart för att denna individ är oönskad.
Slutsats: ”Vetenskaplig humanism” innebär därför att mänskliga embryon och foster bör behandlas som individer som har ett värde och grundläggande rättigheter som åtminstone innebär rätten att inte bli dödade enbart för att de är oönskade.
Argumentet kan också ställas upp som tre oförenliga påståenden där man är logiskt tvingad att välja bort ett av påståendena:
(1) Vetenskaplighet: mänskliga embryon och foster är människor.
(2) Människovärdet: alla människor har inneboende värde och rättigheter.
(3) Abortliberalism: mänskliga embryon och foster har inte inneboende värde och rättigheter.
En logiskt konsekvent sekulär humanist måste välja bort en av dessa tre punkter (och att vara rationell är ett inneboende värde i den sekulära humanismen). Väljer man bort (1) eller (2) upphör man att vara sekulär humanist. Hur skulle man kunna hävda sekulär humanism om man förnekar etablerad vetenskap eller människovärdet? Dessa värden är konstitutionella för sekulär humanism. Därför måste en konsekvent sekulär humanist välja bort (3).
Kan abortliberalism förenas med sekulär humanism?
Finns det då något sätt att bibehålla en abortliberal inställning och ändå förbli sekulär humanist? Nej, inte om man definierar ”sekulär humanism” på det sätt jag menar är överlägset rimligast. Men kan det finnas någon annan tolkning som modifierar någon av de tre punkterna så att de blir logiskt förenliga?
Den enda rimliga strategi som jag kan se är att modifiera punkt (2) i linje med Peter Singers resonemang om ”personskap” som grund för värde och rättigheter i stället för ”mänsklighet”. Då skulle man behöva skriva om delar av humanismens dokument för att klargöra detta (exempelvis ”Mänskliga rättigheter tillkommer individer och varje människa ska betraktas och bemötas som individ.”)
Problemet med en sådan revision är att mycket av den moraliska kraften bakom humanismen då skulle gå förlorad. Då kan man inte längre hävda att alla människor har samma värde och rättigheter. Man får dessutom svårigheter med att hävda att alla personer skulle ha samma värde och rättigheter detta eftersom olika personer har de avgörande själsförmögenheterna i olika grad. Om självmedvetande är grunden för någons värde, innebär det i konsekvensens namn att den som har lägre grad av självmedvetande också har lägre värde. Om oberoende, utvecklingsgrad eller medvetandegrad avgör någons värde, kommer olika individer få olika värde utifrån till vilken grad de har dessa egenskaper. Men detta är diametralt motsatt humanismens etiska fundament.
Medlemskap i den mänskliga arten fungerar däremot som ett moraliskt ankare som garanterar att alla har lika stort värde och likvärdiga rättigheter; alla är ju i lika grad människor – och det räcker. Men detta ankare överger man alltså om personskap skulle utgöra grunden för värde. Då har man de facto relativiserat människovärdet. Och det, tycks det mig, vore att överge det viktigaste moraliska fundament som humanismen bygger på, och därmed att överge humanismen så som vi känner den.
Slutsats
En sekulär humanist bör vara abortkritiker eftersom vetenskapen, människovärdet och logiken tillsammans leder fram till slutsatsen det mänskliga embryot/fostret är en människa i biologiskt/vetenskapligt hänseende och att varje biologisk människa har grundläggande rättigheter (definierade av FN:s mänskliga rättigheter och den sekulära humanismens egna dokument). Logiskt sett betyder det att en sekulär humanist bör förorda en abortkritisk moral som innebär att mänskliga embryon och foster ska skyddas av samma etik som skyddar andra människor.
[1] Peter Singer, Praktisk etik, svensk översättning Jonas Josefsson, (Stockholm: Bokförlaget Thales, 1990) sid 74.
[2] Janetti Signorelli m.fl (2012): “Kinases, phosphatases and proteases during sperm capacitation”. Cell Tissue Res., 349(3):765–782.
[3] Janetti Signorelli m.fl (2012): “Kinases, phosphatases and proteases during sperm capacitation”. Cell Tissue Res., 349(3):765–782.
[4] https://www.lifenews.com/2015/01/08/41-quotes-from-medical-textbooks-prove-human-life-begins-at-conception/
[5] Thomas Shannon & Allan Wolter, ”Reflections on the Moral Status of the Pre-Embryo.” Theological Studies 51 (1990), sid 603-26.
[6] Återfinns på humanisternas hemsida: https://humanisterna.se/humanisternas-ideprogram/#:~:text=Det%20%C3%A4r%20viktigt%20att%20efterstr%C3%A4va,och%20diskriminering%20av%20olika%20slag.
[7] Peter Singer, Praktisk etik, sid 72-82.
[8] Peter Singer, Praktisk etik, sid 120-122, 126-133.
[9] Amsterdamdeklarationen kan läsas på Humanisternas hemsida: https://humanisterna.se/amsterdamdeklarationen-2002/#:~:text=1.,som%20helhet%2C%20inklusive%20framtida%20generationer.
[10] Från Humanisternas hemsida: https://humanisterna.se/humanisternas-ideprogram/#:~:text=M%C3%A4nskliga%20r%C3%A4ttigheter%20tillkommer%20individer%20och,r%C3%A4ttigheter%20som%20inkr%C3%A4ktar%20p%C3%A5%20individens.