EFK:s fyra logiska möjligheter angående samkönade relationer

juni 19, 2025

I EFK:s rapport ”Helighet och barmhärtighet” ges rådet att välkomna personer som lever i samkönade sexuella relationer som medlemmar i församlingen. Detta råd har skapat debatt och starka känslor. Somliga gläder sig åt den öppenhet detta står för medan andra upplever det som ett tydligt avsteg från Bibelns sexualetik. För att få lite tydligare struktur på diskussionen kommer jag här presentera de fyra logiska möjligheter som detta råd aktualiserar. Jag har inte lyckats hitta någon femte logisk möjlighet. När man tydligt ser vad man har att välja mellan tenderar diskussioner att bli mer fruktbara. EFK:s råd tycks ge oss tre alternativ. Den fjärde logiska möjligheten är att avvisa rådet. De fyra valen kan formuleras som fyra frågor: (1) Ska vi välja folkkyrkotanken (istället för frikyrkotanken)? (2) Ska vi välja att (moraliskt) separera sex från äktenskapet? (3) Ska vi välja att acceptera samkönade äktenskap? (4) Ska vi välja att avvisa EFK:s råd?

Det tycks mig som att man måste svara ja på någon av de tre första frågorna för att logiskt sett kunna acceptera EFK:s råd.

Låt oss gå igenom dessa i tur och ordning. Idén om folkkyrkan är att alla i byn är medlemmar i kyrkan och kyrkan blir då ”folkets” kyrka. Då ställs inte krav på tro, överlåtelse eller bibliskt lärjungaskap. Då är målet att alla bör vara medlemmar oavsett tro, livsstil eller etik. Detta har varit och är Svenska Kyrkans modell och det var precis denna syn på kyrkan som frikyrkan och väckelserörelserna vände sig emot. Frikyrkan bygger bland annat på idén att en kristen är en lärjunge och därmed en lem i Kristi kropp, och just därför är man medlem i församlingen. Om man inte var en lärjunge så skulle man inte heller vara medlem. Om vi väljer bort den frikyrkliga församlingssynen och istället antar folkkyrkotanken kan EFK:s råd antas utan motsägelse.

Den andra möjligheten innebär att vi separerar sexualitet från äktenskapet. EFK:s uttryckliga linje har hittills varit att äktenskapssynen inte ska ändras. Man viger enbart en man och en kvinna. Men det innebär att rådet att acceptera homosexuellt aktiva som medlemmar separerar sex och äktenskap. Homosexuella får då leva sexuellt aktivt utan att vara gifta. Det är då okej och förenligt med lärjungaskap (givet frikyrkotanken). Det bör klargöras att denna möjlighet innebär en förändring av den traditionellt frikyrkliga äktenskapssynen som exklusivt knyter sex till äktenskapet. En något paradoxal konsekvens av detta alternativ blir att man då ger homosexuell utomäktenskaplig sex en sorts ”gräddfil”, såvida man inte släpper på kravet att även heterosexuella bör hålla ihop sex och äktenskap. Godkänner man å andra sidan sex före äktenskapet även för heterosexuella blir detta alternativ mer konsekvent. Men då blir det också ännu tydligare att man godtagit en helt annan syn på äktenskapet än den som frikyrkan (och till synes även Bibeln) stått för. Detta alternativ innebär alltså en ny syn på äktenskapets mening och betydelse.

Den tredje möjligheten är att gå hela vägen och godkänna äktenskap även för homosexuella. Då håller man ihop idén att sex och äktenskap hör ihop. Också detta är – som alla parter också erkänner – att förändra äktenskapsdefinitionen och göra den könsneutral.

Den fjärde möjligheten är att avvisa EFK:s råd och istället välkomna alla till kyrkans aktiviteter men hålla medlemskapet reserverat för dem som accepterar Bibelns undervisning om lärjungaskap (som inkluderar biblisk sexualetik). EFK har uttryckligen avvisat den tredje möjligheten och man har (mig veterligen) inte sagt något om att man vill bli en folkkyrka. Då återstår endast den andra möjligheten, att separera sex från äktenskapet. Det alternativet har gång efter annan presenteras som att man inte ändrat sin äktenskapssyn. Men att godkänna sex utanför äktenskapet som ett legitimt kristet synsätt innebär en nytolkning av vad äktenskapet innebär.  Också det är en förändrad äktenskapssyn. Om detta bör det talas ärligt.

För den som likt mig tror på frikyrkotanken, som tror att äktenskap och sex hör ihop (exklusivt) och som tror att det bibliska äktenskapet är essentiellt heterosexuellt återstår bara att avvisa EFK:s råd.

Mats Selander

Därför borde varje sekulär humanist vara abortmotståndare

december 27, 2024

Sekulär humanism på vetenskaplig grund innebär att mänskliga embryon och foster bör behandlas som individer med grundläggande rättigheter. De bör åtminstone ha rätt att inte bli dödade enbart för att de är oönskade.

Som namnet antyder bygger sekulär humanism på två grundövertygelser: (1) Den ”vetenskapliga världsbilden”, och (2) människans värde och värdighet. Sekulär humanism innefattar självfallet mycket mer än detta. Men dessa två teman kan nog sägas utgöra grunden.

I den här artikeln kommer jag att argumentera för att en logiskt konsekvent sekulär humanist måste – i kraft av övertygelser som konstituerar den sekulära humanismen själv – ta ställning för den vetenskapliga sanningen att mänskligt liv börjar i och med befruktningen (eller inte långt därefter) och den humanistiska värderingen att varje människa har ett inneboende värde. Dessa två insikter leder logiskt fram till en abortkritisk hållning.

När börjar mänskligt liv?

I sin bok Praktisk etik skriver den australiske abortliberale filosofen Peter Singer följande:

Huruvida en varelse tillhör en viss art är något som kan bestämmas med vetenskapliga metoder, genom en undersökning av kromosomerna i den levande organismens celler. I denna betydelse är det ingen tvekan om att ett foster som avlats av mänskliga föräldrar är en mänsklig varelse från konceptionsögonblicket…[1]

Här håller sig Singer till vedertagen vetenskap. Akademiska texter i embryologi säger samfällt att en ny människa börjar existera i och med befruktningen. Här följer endast två citat.

Mänskligt liv börjar vid befruktningen… Denna högt specialiserade totipotenta cell markerade början för var och en av oss som en unik individ… En zygot [cell som bildas då ägg och spermie förenas] är början på en ny människa (dvs. ett embryo).[2]

Befruktning är den process där hanliga och honliga haploida gameter (spermie och ägg) förenas för att producera en genetiskt distinkt individ.[3]

Listan över liknande citat kan göras mycket lång.[4] Trots det har det gjorts försök att problematisera befruktningen som startpunkt för den individuella människans liv. Vissa har pekat på att befruktningen är en process på minst tolv timmar. Det blir då svårt att tala om ett ”befruktningsögonblick”. Detta har dock ingen bäring på abortfrågan, då alla foster som aborteras lämnat befruktningsprocessen bakom sig.

Andra, exempelvis den brittiske teologen och etikern Thomas Shannon och den brittiske religionshistorikern Allan Wolter, har pekat på problemet med ”tvinning”, det vill säga möjligheten för ett tidigt embryo att dela sig och ge upphov till enäggstvillingar.[5] Detta kan ske upp till fjorton dagar efter befruktningen. Man undrar då hur ett sådant tidigt embryo kan vara en individ om det kan ge upphov till tvillingar. Tvinning väcker utan tvekan svåra metafysiska frågor. Jag tror dock inte att vi behöver ha svaret på dem för att ändå ha goda skäl för en viss etik i frågan. Om tvinning sker vid tidpunkt T, så har vi skäl att tro att ett embryo vid T minus 1 minut är en människa i biologiskt hänseende. Och vid T plus 1 minut har vi skäl att tro att där finns två människor, rent biologiskt. Detta räcker om biologisk mänsklighet är det avgörande i moralisk mening. Vi behöver inte veta mer än så för att säga att denna människa, eller dessa människor, är skyddsvärda och inte får dödas enbart för att de är oönskade.

Dessutom sker mycket få – om ens några – aborter inom fjorton dagar efter befruktningen. Så även om man skulle säga att mänskligt liv börjar efter det att tvinning är möjligt, innebär det ändå att i stort sett alla aborter i Sverige dödar en människa.

Befruktningen har hur som helst ett överväldigande vetenskapligt stöd såsom den rimliga gränsdragningen för när en människa börjar existera. Men även om vi menar att en människa existerar först efter befruktningsprocessen (minst 12 timmar efter att spermien nått ägget) eller efter att tvinning inte längre är möjligt (två veckor efter befruktningen) påverkar detta inte abortfrågan.

Den gränsdragning som nuvarande svensk abortlagstiftning bygger på – nämligen livsduglighet utanför livmodern – åtnjuter å andra sidan inget som helst vetenskapligt stöd, om man tolkar den som startpunkten för mänskligt liv. Denna gräns är helt pragmatisk och har förändrats i takt med den medicinska teknikens framsteg. Men ett foster blir knappast människa vid en viss graviditetsvecka i länder där sådan teknologi saknas och vid en helt annan graviditetsvecka i Sverige. Livsduglighetskriteriet är i denna mening godtyckligt, och det är minst sagt otillfredsställande när det handlar om liv och död. Det är en gräns som varje humanist som hedrar vetenskaplighet och förnuft bör avvisa.

Den förnuftigaste tolkningen av det vetenskapliga läget säger oss att befruktningen är den klart rimligaste gränsen för när en ny människa blir till. De som hävdar motsatsen har i förnuftets namn en oerhört tung bevisbörda, eftersom man avfärdar det som en överväldigande majoritet av embryologer hävdat under lång tid.

I samband med detta är det lägligt att påminna oss om något som Humanisternas idéprogram understryker:   

Det är viktigt att eftersträva en så korrekt bild av verkligheten som möjligt, inte minst när man vill komma till rätta med de många och komplexa problem som mänskligheten står inför. Exempel på sådana problem är fattigdom, miljö- och klimathot, globala konflikter och diskriminering av olika slag. [6]

En seriös sekulär humanist eftersträvar alltså en så korrekt bild av verkligheten som möjligt. Då kan man inte lättvindigt avfärda den vetenskapliga embryologins närmast enhälliga vittnesbörd om att det mänskliga livet börjar i och med befruktningen. Inte ens de realistiska alternativen (12 timmar efter befruktningens start eller två veckor efter befruktningen) har någon verklig relevans för abortfrågan. En humanist måste alltså godta en ”så korrekt bild av verkligheten som möjligt” i syfte att ”komma till rätta med” … ”diskriminering av olika slag”. Att välja att avsluta ett mänskligt liv enkom för att det är oönskat är ett tydligt exempel på ”diskriminering”. Även om man drar gränsen vid tvinning, alltså två veckor efter befruktningen, skulle det ändå innebära att ca 36 000 aborter årligen dödar 36 000 små människor (utifrån den sekulära Humanismens egna definitioner). Vill man avfärda detta har man avslöjat att man tar lätt på vetenskapen (och eftersträvar därmed inte en så korrekt bild av verkligheten som möjligt). Då låter man en diffus individualistisk (anti-vetenskaplig och/eller anti-humanistisk) ideologi trumfa verkligheten, vilket borde vara fjärran för varje seriös humanist.

Människovärdet?

För att kunna behålla sin abortliberalism kan en förnuftig och vetenskapligt sinnad abortliberal i stället förneka att varje biologisk människa har ett inneboende värde i kraft av sin mänsklighet. Det är detta Peter Singer gör.[7] Då knyter man rättigheter till ”personskap” i stället för till ”mänsklighet”. En typisk definition av ”person” är någon som har självmedvetande.

Enligt ett sådant synsätt saknar mänskliga embryon, foster och spädbarn värde och rättigheter. Följaktligen har Singer också argumenterat för möjligheten att avliva spädbarn.[8] Med denna syn blir det också problematiskt hur man ska se på människor som befinner sig i koma, är senildementa eller djupt medvetslösa. De saknar också självmedvetande, men anses av de flesta ha värde och rättigheter.

Jag tänker inte lägga tid på att argumentera mot denna syn, utan i stället fråga mig om den är förenlig med de dokument som definierar sekulär humanism. Amsterdamdeklarationen, det grunddokument för humanismen som antogs av International Humanist and Ethical Union vid dess femtioårsjubileum år 2002, inleds med rubriken ”Humanismen är etisk” och fortsätter:

Den [dvs. humanismen] bekräftar värdet, värdigheten och självständigheten hos individen och rätten för varje människa till största möjliga frihet med bibehållen respekt för andras rättigheter. Humanister är skyldiga att bry sig om mänskligheten som helhet, inklusive framtida generationer…[9]

En rimlig tolkning av denna text är att varje individuell människa har ett inneboende värde. I och med befruktningen har en ny människa börjat att existera. Givet vetenskapens status inom den sekulära humanismen bör då rimligen orden ”varje individuell människa” också inkludera mänskliga embryon och foster. Varje människas självbestämmande begränsas dessutom av andra människors grundläggande rättigheter. Kvinnans rätt till kroppsligt självbestämmande bör därför begränsas av den nya människans värde och värdighet, vilket svensk lagstiftning faktiskt också gör från och med graviditetsvecka 22.

Tanken om ”mänskligheten som helhet” tycks inte heller utesluta någon människa eller någon grupp av människor, exempelvis mänskliga embryon eller foster. Då begreppet ”mänskligheten som helhet” inkluderar framtida generationer, är det rimligt att låta det inkludera alla nu levande människor, vilket alltså inkluderar mänskliga embryon och foster.

En rättfram tolkning av Amsterdamdeklarationens första paragraf ger oss alltså skäl att tro att värde och rättigheter inte endast tillkommer självmedvetna människor (Singers ”personer”), utan alla människor just i kraft av deras tillhörighet i människoarten.

Vidare kan vi läsa i Humanisternas idéprogram att:

Mänskliga rättigheter tillkommer individer och varje människa ska betraktas och bemötas som individ.[10]

Poängen här är att det inte görs någon åtskillnad mellan å ena sidan ”individ” och å andra sidan ”människa”. Varje ”människa” har därför ”mänskliga rättigheter”. Att i detta dokument göra en intellektuell åtskillnad mellan ”individ” och ”människa” och sedan poängtera att denna åtskillnad inte har någon moralisk relevans, kan endast motiveras av att vissa gör just denna åtskillnad, och dessutom ger den moralisk vikt. Man tänker då genast på Peter Singer och hans meningsfränder, som lägger stor moralisk vikt vid åtskillnaden mellan ”person” och ”människa”. En rimlig tolkning är att Singers distinktion är utesluten med denna skrivning.

Idéprogrammet säger dessutom att barn ska tillförsäkras fri- och rättigheter baserade på FN:s barnkonvention. I inledningen till barnkonventionen står att läsa att…

…barnet på grund av sin fysiska och psykiska omognad behöver särskilt skydd och särskild omvårdnad innefattande lämpligt skydd, såväl före som efter födseln [min understrykning].

Barnkonventionen säger inte hur långt före födseln som barnet ska få detta skydd. Men om vi har starka vetenskapliga skäl att tro att en människa börjar existera i och med befruktningen (eller senast två veckor efter befruktningen), är det logiskt att tillämpa barnkonventionen från och med människans begynnelse, det vill säga från och med befruktningen (eller två veckor därefter).

I Humanisternas idéprogram får vi också lära oss detta:

 De mänskliga rättigheterna måste försvaras och utvecklas. Konflikter mellan olika rättigheter kan bara lösas med hjälp av mänskligt förnuft.

Med ”mänskliga rättigheter” åsyftas rimligen FN:s mänskliga rättigheter vars inledning börjar med orden:

Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen…

Dessa rättigheter ska alltså försvaras och utvecklas. Den sekulära humanist som hittills inte tillämpat de mänskliga rättigheterna på ofödda människor, bör då vara villig att utveckla tillämpningen av dessa rättigheter i enlighet med vetenskapen, och sedan försvara denna tillämpning. I den mån det skapar konflikter med andra rättigheter – som kvinnans kroppsliga självbestämmande – måste detta lösas med hjälp av de mänskliga förnuftet.

När vi rationellt väger dessa rättigheter mot varandra framstår det som mycket rimligt att låta en människas grundläggande rätt till fortsatt existens (rätt till liv) väga tyngre än en annan individs kroppsliga självbestämmande. Vi brukar ju alltid annars göra den bedömningen. Jag får, allt annat lika, göra vad jag vill med min kropp, såvida jag inte skadar någon annans kropp. Mina kroppsliga rättigheter slutar där en annans kropp tar vid. Detta gäller alla våra relationer och bör rimligen också gälla en gravid kvinnas relation till sitt ofödda barn. Detta tycks åtminstone vara den förnuftiga avvägningen.

Trots ovanstående resonemang tar Humanisternas idéprogram entydigt ställning för fri abort. Man skriver:

Alla människor har rätt till kroppslig integritet och personlig säkerhet… Det innebär rätt för kvinnor att avgöra om de ska avbryta sin graviditet (aborträtten), rätt för barn till sin egen kropp och till omvårdnad och respekt samt allas rätt att själva bestämma.

Argumentet uppställt

Min slutsats är alltså att en logiskt konsekvent sekulär humanist bör vara motståndare till fri abort. Argumentet för detta kan i korthet beskrivas så här:

Premiss 1: Vetenskapen: Den förnuftigaste tolkningen av vetenskapliga fakta säger oss att sammansmältningen av en mänsklig spermie och ett mänskligt ägg ger upphov till en ny mänsklig individ (eller senast två veckor efter befruktningen då tvinning inte längre kan ske).

Premiss 2: Humanismen: Varje mänsklig individ har ett värde och grundläggande rättigheter som åtminstone innebär att ingen får handla i syfte att döda en mänsklig individ enbart för att denna individ är oönskad.

Slutsats: ”Vetenskaplig humanism” innebär därför att mänskliga embryon och foster bör behandlas som individer som har ett värde och grundläggande rättigheter som åtminstone innebär rätten att inte bli dödade enbart för att de är oönskade.

Argumentet kan också ställas upp som tre oförenliga påståenden där man är logiskt tvingad att välja bort ett av påståendena:

(1) Vetenskaplighet: mänskliga embryon och foster är människor.

(2) Människovärdet: alla människor har inneboende värde och rättigheter.

(3) Abortliberalism: mänskliga embryon och foster har inte inneboende värde och rättigheter.

En logiskt konsekvent sekulär humanist måste välja bort en av dessa tre punkter (och att vara rationell är ett inneboende värde i den sekulära humanismen). Väljer man bort (1) eller (2) upphör man att vara sekulär humanist. Hur skulle man kunna hävda sekulär humanism om man förnekar etablerad vetenskap eller människovärdet? Dessa värden är konstitutionella för sekulär humanism. Därför måste en konsekvent sekulär humanist välja bort (3).

Kan abortliberalism förenas med sekulär humanism?

Finns det då något sätt att bibehålla en abortliberal inställning och ändå förbli sekulär humanist? Nej, inte om man definierar ”sekulär humanism” på det sätt jag menar är överlägset rimligast. Men kan det finnas någon annan tolkning som modifierar någon av de tre punkterna så att de blir logiskt förenliga?

Den enda rimliga strategi som jag kan se är att modifiera punkt (2) i linje med Peter Singers resonemang om ”personskap” som grund för värde och rättigheter i stället för ”mänsklighet”. Då skulle man behöva skriva om delar av humanismens dokument för att klargöra detta (exempelvis ”Mänskliga rättigheter tillkommer individer och varje människa ska betraktas och bemötas som individ.”)

Problemet med en sådan revision är att mycket av den moraliska kraften bakom humanismen då skulle gå förlorad. Då kan man inte längre hävda att alla människor har samma värde och rättigheter. Man får dessutom svårigheter med att hävda att alla personer skulle ha samma värde och rättigheter detta eftersom olika personer har de avgörande själsförmögenheterna i olika grad. Om självmedvetande är grunden för någons värde, innebär det i konsekvensens namn att den som har lägre grad av självmedvetande också har lägre värde. Om oberoende, utvecklingsgrad eller medvetandegrad avgör någons värde, kommer olika individer få olika värde utifrån till vilken grad de har dessa egenskaper. Men detta är diametralt motsatt humanismens etiska fundament.

Medlemskap i den mänskliga arten fungerar däremot som ett moraliskt ankare som garanterar att alla har lika stort värde och likvärdiga rättigheter; alla är ju i lika grad människor – och det räcker. Men detta ankare överger man alltså om personskap skulle utgöra grunden för värde. Då har man de facto relativiserat människovärdet. Och det, tycks det mig, vore att överge det viktigaste moraliska fundament som humanismen bygger på, och därmed att överge humanismen så som vi känner den.

Slutsats

En sekulär humanist bör vara abortkritiker eftersom vetenskapen, människovärdet och logiken tillsammans leder fram till slutsatsen det mänskliga embryot/fostret är en människa i biologiskt/vetenskapligt hänseende och att varje biologisk människa har grundläggande rättigheter (definierade av FN:s mänskliga rättigheter och den sekulära humanismens egna dokument). Logiskt sett betyder det att en sekulär humanist bör förorda en abortkritisk moral som innebär att mänskliga embryon och foster ska skyddas av samma etik som skyddar andra människor.


[1] Peter Singer, Praktisk etik, svensk översättning Jonas Josefsson, (Stockholm: Bokförlaget Thales, 1990) sid 74.

[2] Janetti Signorelli m.fl (2012): “Kinases, phosphatases and proteases during sperm capacitation”. Cell Tissue Res., 349(3):765–782.

[3] Janetti Signorelli m.fl (2012): “Kinases, phosphatases and proteases during sperm capacitation”. Cell Tissue Res., 349(3):765–782.

[4] https://www.lifenews.com/2015/01/08/41-quotes-from-medical-textbooks-prove-human-life-begins-at-conception/

[5] Thomas Shannon & Allan Wolter, ”Reflections on the Moral Status of the Pre-Embryo.” Theological Studies 51 (1990), sid 603-26.

[6] Återfinns på humanisternas hemsida: https://humanisterna.se/humanisternas-ideprogram/#:~:text=Det%20%C3%A4r%20viktigt%20att%20efterstr%C3%A4va,och%20diskriminering%20av%20olika%20slag.

[7] Peter Singer, Praktisk etik, sid 72-82.

[8] Peter Singer, Praktisk etik, sid 120-122, 126-133.

[9] Amsterdamdeklarationen kan läsas på Humanisternas hemsida: https://humanisterna.se/amsterdamdeklarationen-2002/#:~:text=1.,som%20helhet%2C%20inklusive%20framtida%20generationer.

[10] Från Humanisternas hemsida: https://humanisterna.se/humanisternas-ideprogram/#:~:text=M%C3%A4nskliga%20r%C3%A4ttigheter%20tillkommer%20individer%20och,r%C3%A4ttigheter%20som%20inkr%C3%A4ktar%20p%C3%A5%20individens.

Om vår stora oro för hur vi uppfattas

december 9, 2024

För några år sedan höll jag ett online-föredrag om abort och oföddas människovärde. Under frågestunden sa en ung kvinna följande (fritt citerat ur minnet): ”Men det är svårt att engagera sig i den här frågan, för man vill ju inte förknippas med hatiska, amerikanska abortmotståndare som vill skjuta abortläkare”.

Jag frågade henne om denna anklagelse stämde på henne. ”Är du en hatisk abortmotståndare som vill skjuta abortläkare?” ”Nej, självklart inte”, svarade hon. Då frågade jag henne: ”Så varför lägger du så mycket makt i dina meningsmotståndares händer? Varför låter du dem göra dig helt passiv i en viktig fråga, bara för att du är rädd för deras falska anklagelser?”

Hon hade inte sett det så eller tänkt på saken så. Det gick upp för henne att hon låtit sig styras av sin rädsla för hur hon skulle riskera att framstå istället för att stå för sitt hjärta, sin tro och sina värderingar.

Denna rädsla tror jag präglar många av oss kristna i Sverige. Vi har detta tankesätt som en omedveten utgångspunkt när vi väljer att engagera oss, vara passiva, tala eller tiga. Och jag tror att det gjort många av oss tystare och passivare än vad Gud vill att vi ska vara.

Men inte nog med att vi privat härbärgerar denna oro för ”hur vi framstår”, det framförs dessutom som någon sorts vishet eller självklarhet av kristna ledare och opinionsbildare. Ett exempel kommer från en ledartext i Dagen (28 nov 2024) skriven av Fredrik Wenell. Han skriver om den evangelikala rörelsen i både USA och Sverige, och han är bekymrad:

”Trots det har även evangelikala i Sverige ofta framför allt engagerat sig i frågor man uppfattar ett behov av att avgränsa sig emot. Motståndet kan handla om en alltför liberal bibelsyn eller en inte tillräckligt konservativ syn i specifika moraliska frågor. Det kan såklart vara viktigt att hålla rågången mot en del tendenser men det finns en risk att evangelikal teologi uppfattas framför allt handla om markering mot förfall i kyrkor och samhälle. Det är aldrig attraktivt att främst vara känd för vad man är emot. Den evangelikala rörelsen i Sverige har därför ett stort behov av att formulera, och leva, en positiv vision.”

Observera fraserna: ”Det finns en risk att … uppfattas … Det är aldrig attraktivt att vara känd för vad man är emot…” Låt oss stanna upp vid dessa fraser ett ögonblick.

Vad bör vi göra med ”risken att uppfattas” på ena eller andra sättet? Vem har ansvar för det?

Ja, vi kan verkligen uppfattas på ett visst sätt som vi inte vill uppfattas på. Vi har ett ansvar för vår kommunikation. En ärlig och välvillig betraktare bör inte uppfatta oss på ett sätt som definitivt inte stämmer med vårt budskap och vår intention. Vi vill inte kommunicera falskt.

Men hur är det då med de kontroversiella frågorna? Är vi evangelikaler (bibeltroende kristna) emot exempelvis abort och emot samkönade äktenskap (för det är ju bland annat detta Wenell syftar på).

Ja, det är vi!

Är det en ”risk” att vi uppfattas som om vi är emot abort och samkönade äktenskap? Det är ju sant! Varför kalla det för en ”risk”?

Ligger inte ”risken” snarare i att det finns väldigt många i vår kultur som inte vill bemöta oss med välvilja? De vill anklaga oss för sådant som inte är sant: ”Ni hatar kvinnor!” ”Ni hatar homosexuella!” Hur stor är risken att vi blir falskt anklagade när vi tar ställning i frågor där kristen tro och kristna värderingar frontalkrockar med kulturen?

Jag skulle säga att den risken närmare sig 100%.

Jesus har nämligen inte lovat något annat: ”Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, för dem tillhör himmelriket. Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull.” (Matt 5:11-12)

Och Paulus säger: ”Så kommer alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att bli förföljda.” (2 Tim 3:12)

När vi troget följer Jesus är förföljelse inte ”en risk”. Det är ett löfte! Det är inget vi varken kan eller ska försöka undvika till varje pris. Det är något vi bör acceptera. Ja, Jesus uppmanade sina lärjungar att fly när de blir förföljda (Matt 10:23). Men han uppmanar dem aldrig att anpassa sig, tystna eller tappa sin frimodighet. Det finns inte på kartan.

Jesus utlovar alltså att människor kommer att håna, förfölja, ljuga och säga allt möjligt ont om oss. Och när så sker bör vår attityd gentemot detta alltså vara ”salighet”. Vi ska vara lyckliga över att så sker eftersom det visar tydligt vem vi tillhör och vad vi har för framtid.

En oro för hur vi riskerar att framstå är därför djupt ovärdig oss som vill vara Jesu lärjungar.

Låt oss fundera på nästa fras: ”Det är aldrig attraktivt att främst vara känd för vad man är emot”.

Attraktivt för vem?

Jesus sa att den ”som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avslöjas” (Joh 3: 20). Han sa sig vara ”världens ljus” (Joh 8:12; 9:5) och att vi är världen ljus (Matt 5:14). Paulus säger ”Var inte delaktiga i mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället (Ef 5:11).

Här finns en oundviklig logik. Om Jesus – och vi när vi är i Honom – är ”världens ljus”, och om ljuset avslöjar mörkret, så är Jesus och vi aktivt ”emot” allt som representerar mörkret. Ljus måste avslöja mörker – annars är det inte ljus! Därav Paulus uppmaning att ”avslöja” mörkrets ofruktbara gärningar.

Människor som lever i mörkrets gärningar är självfallet inte attraherade av ljuset. De vill inte bli avslöjade. De kommer hata ljuset och oss som vill leva i ljuset. Självfallet är vi som följer Jesus oattraktiva för vissa människor. Så ska det vara. Så var det för Jesus och så är det för oss.

Ska vi bli kända för att vi är ”emot” vissa saker? Ja, vi måste också vara kända för allt det vi är emot! Det är gott att vi blir kända för sådant! Jesus var mycket tydlig med hurdan vår kommunikation bör se ut: ”Ert ord ska vara ’ja’ eller ’nej’. Allt därutöver kommer från den onde” (Matt 5:37).  För att vårt ”ja” verkligen ska betyda ”ja” måste det matchas av ett passande ”nej”. Annars betyder det inte ”ja”. Vi kan bara bli kända för något positivt, om vi i motsvarande grad är kända för att ta avstånd från motsatsen till det positiva. Om det råder tvivel kring vårt avståndstagande så smittar det av sig på vårt positiva ställningstagande. Man kan inte säga ”vi vill säga ja till judar men inte nej till koncentrationsläger”, eller ”vi vill säga ja till kvinnors människovärde, men inte nej till kvinnomisshandel”. Eller ”vi vill säga ja till livet men inte nej till abort”. Detta är sunt förnuft för de flesta människor i de flesta debatter. Men vi kristna verkar av någon konstig anledning tro att vi bara kan bli kända för ”det positiva” utan att behöva ta ställning mot något. Men då talar vi med kluven tunga, något Jesus hänför till ”den onde” (ormen som har, just det, en kluven tunga).

När vi låter oss styras av oron att framstå på ena eller andra sättet lägger vi dessutom en oerhörd makt i massmedias händer. I en genomsnittlig bibeltroende frikyrka predikas det 0-1 gång per år om homosexualitet eller abort – och då lutar det åt mer åt 0 än 1. Inte nog med att man nästan aldrig predikar eller undervisar om dessa teman. Faktum är att de nästan aldrig ens nämns i förbifarten. Men om det skulle nämnas en enda gång, och en lokaltidningsjournalist får nys om det, så är det mycket möjligt att det leder till en kritisk artikel. Hur framstår då den kyrkan i tidningsläsarnas ögon? ”De pratar bara om homosexualitet och abort i den där kyrkan”. ”De är så hatiska”. ”Varför är de bara emot en massa saker?”

I verkligheten dominerar teman som exempelvis ”Guds nåd”, ”Guds kärlek”, ”Jesus som vår herde” eller ”varför bönen är viktig” eller ”Den Helige Andes verk bland oss”. Mer än 99% av vår undervisning är av detta mer ”snälla” slaget. När en journalist då beskriver en samling, ett budskap, ett tillfälle som om det var det enda vi gjorde eller står för, ja då blir det till stor del en falsk bild av församlingen som målas. Då blir det en falsk anklagelse.

Bör vi anpassa oss efter sådana falska bilder? Den unga kvinnan jag nämnde i början av denna text hade just gjort det. Hon hade låtit sig styras – inte av någon falsk bild som målats av henne – utan av den blotta risken att en sådan bild skulle kunna målas av någon illvillig person i framtiden! På detta sätt kommer vår oro för risken att ”framstå” på ett visst vis censurerar oss redan i utgångsläget. Vi passiviseras. Vi tystnar. Vi tiger – på grund av rädsla.

Snacka om att vara bunden av människofruktan och av ”världen”!

Vår närmast infantila rädsla för konflikter och vår oro för att framstå som ”hårda”, ”kärlekslösa”, ”intoleranta”, ”onda”, gör att vi likt Petrus vid elden är villiga att snabbt som ögat förneka och säga ”jag känner inte den mannen”.

Vilken man talar vi om? Jo den Jesus som säger om de minsta och svagaste (där även ofödda barn ingår – läs Psalm 139!) att ”allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig” (Matt 25:45); den Jesus som tar ställning för den bibliska (och traditionella) äktenskapsuppfattningen mellan en man och en kvinna (Matt 19:4-5). Den Jesus som Bibeln presenterar är fortfarande otroligt kontroversiell. Då som nu. Det är den Jesus vi säger oss tro på men ändå så lätt förnekar när vi konfronteras med kulturens hotfulla frågor.

Och då tror vi att våra strategiska förnekanden av bibliska men politiskt inkorrekta sanningar och värderingar på något sätt ska rädda Jesus från kulturens hat och fördömelse. Men precis som Petrus gör vi misstaget att tro oss vara smartare än Jesus. Vi förstår då inte den konflikt mellan gott och ont, mellan ljus och mörker som han är involverad i, och som han inbjuder – ja befaller – oss att bli en del av (när han säger ”följ mig!”). Är vi ett med Kristus, så blir vi också ett med alla de konflikter Han står i. Det finns ingen annan väg än att i Jesu efterföljd bära vårt kors. Och precis som på Jesu tid består korset till stor del av människors spott, spe, hat, förakt och falska anklagelser. Tror vi oss kunna undkomma det – ja försöker vi undkomma det – är risken stor att vi går Judas väg. Min förhoppning är dock att vi mer liknar Petrus som tillfälligt – inte slutgiltigt – förnekar Jesus. Men Petrus fick ögonkontakt med Jesus och förstod att han i sitt hjärta svikit sin Herre (Luk 22:61-62). Han grät bittert och vände om. Och Jesus upprättade honom (Joh 21:15-19).

Må vi vända om från vår oro och rädsla över att människor ”talar allt ont om oss”. Må vi vända om från våra försök att slippa bära det korset. Och må vi gråta bittert över alla de gånger vi svikit vår Herre i tron att vi är smarta när vi kommer med våra strategiska förnekanden.

”ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull.”

Och det är en del av vår salighet.

Ett första utkast till en biblisk transgender-teologi

november 5, 2024

De flesta som läser denna text har svårt att förstå vilken smärta som finns hos de som upplever sig ”födda i fel kropp”. Detta gäller även mig. Men bara för att jag själv inte upplevt en viss problematik betyder inte det att jag bör vara tyst. Men det betyder att om jag talar så bör jag vinnlägga mig om att tala sanning med ödmjukhet och barmhärtighet, och aldrig glömma att den människa jag har framför mig är skapad till Guds avbild och så värdefull att Guds Son dog för henne.

Transgender-personer – människor med könsdysfori – får aldrig behandlas nedlåtande. De är – precis som alla vi andra – både värdefulla och trasiga. Men i världens kanske mest sekulär-individualistiska land kommer allt fler att definiera sig själva utifrån sina känslor – ofta djupt liggande känslor – utan hänsyn till traditionen, naturen, religionen eller till och med vetenskapen. ”Om jag känner så här så har jag rätt att göra som jag vill” är den devis som styr hur den moderne svensken både tänker och agerar. Och ofta är det inget problem, men som grundregel för själva livet fungerar den dåligt. Och i relation till kristet lärjungaskap har den knappast något utrymme alls! Här ligger en djup konflikt mellan vår tids individualism och Guds perspektiv som vi finner det i Guds ord. Och här tror jag att vi behöver tänka igenom vår teologi så att vi inte blir tagna på sängen när transpersoner vill komma in i våra kyrkor. Följande punkter tror jag kan utgöra en start på en biblisk ”transgender-teologi”:

1.     Välkomna alla till gudstjänsterna!

Få inte panik om det kommer en transperson till gudstjänsten. Skämta aldrig nedsättande varken från predikstolen eller privat om könsdysfori. Om vi tror att Gud är kärlek så måste välkomnande vara vår första och genuina respons. I 1 Korinterbrevet 14:23-25 talar Paulus om möjligheten att icke-troende och icke-invigda kommer med på gudstjänsten. Jesus umgicks med ”syndare” med motivationen att det är de sjuka som behöver en läkare inte de friska (Luk 5:29-32). Följer vi Jesus måste vi präglas av samma attityd.

2.     Sätt bibliska villkor för lärjungaskap

Jesus var tydlig med att det finns ett pris att betala om man vill följa honom: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig” (Luk 9:23). Denna förnekelse innebär att man sätter Guds vilja över sin egen vilja även med avseende på sin sexualitet och sin kropp. Så här skriver Paulus: ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva? Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!” (1 Kor 6:19-20).

Vår kropp är ett tempel som inte längre tillhör oss utan Gud. Hur kan det då vara rätt att stympa Guds tempel? Lärjungaskap måste innebära att våra liv – inklusive de kroppar vi fått – överlåts till Gud. Att då förstöra sin kropp genom kirurgi och/eller hormoner är att ta sig rätten över något man inte längre har rätt till. Lärjungaskap innebär ett pris att betala och hur det ser ut i praktiken kan variera från person till person. Men för alla som vill följa Jesus gäller att man måste dö från sig själv. Och död går inte att komparera. Är man död så är man död. Det är hela våra liv vi måste överlåta till Jesus om vi vill vara hans lärjungar. Det gäller transpersoner lika mycket som för mig, en hetero cis-man i medelåldern. Församlingen måste vara en gemenskap där detta förkunnas, tillämpas och på olika sätt illustreras. Om detta inte är en levande sanning kommer församlingen att dö andligt.

3.     Peka på den bibliska grunden för identitet

En transperson upplever typiskt sett att hans eller hennes biologiska kön inte rimmar med personens upplevda kön. Att något blivit fel kan vi alla förstå, men frågan är var felet sitter. Är det kroppen som blivit fel eller själen? En konsekvent trans-ideologi tycks förutsätta att varje människa har en immateriell själ (vem annars är ”jag” när man säger ”jag föddes i fel kropp”?), och att denna själ har ett kön (som inte handlar om könskromosomer, genitalia eller hormoner för allt sådant rör kroppen – så i kraft av vad har en själ ett kön? Platonska former? Eller psykologiska köns-stereotyper?) och att något som påminner om ett syndafall måste ha ägt rum (som gjort att det kan bli så fel att en manlig själ hamnar i en kvinnlig kropp eller tvärt om). En konsekvent trans-ideologi förutsätter paradoxalt nog i det närmaste en kristen världsbild (med kropp-själ-dualism, manlighet och kvinnlighet som verkliga universalier och någon sorts syndafall). Utan en sådan underbyggnad blir det svårt att förstå vad som ens menas när någon säger sig ha hamnat i fel kropp. Detta illustrerar den tankemässiga förvirring som trans-ideologin vilar på när man bygger identitet enbart på känslor.

I motsats till detta ger Guds perspektiv oss en stabil grund för vår identitet. Gud har skapat oss. Och även om syndafallets konsekvenser gör att vi dras med sjukdomar, mental ohälsa och dysforier av olika slag så finns där en grund för hopp. Gud har avsett något gott för oss och vår djupaste identitet ligger i att vi är skapade och älskade av Gud.

Men det finns mer. Det kristna hoppet inkluderar kroppens uppståndelse. Likt Jesus ska de som tillhör honom uppstå från döden med en härlighetskropp (1 Kor 15:35-58) och då kommer vår kroppsliga identitet till fullo matcha vår ande/själ. Då kommer vi bli både heliga och hela. Detta är vårt hopp och det är ett hopp som renar oss (1 Joh 3:3) eftersom det ger oss ett större perspektiv på oss själva, våra kroppar och vår framtid. Detta bibliska perspektiv ger oss näring och förmåga att ta spjärn mot något större än vår egen trasighet, hur den trasigheten än ser ut. Det renar oss. Så det faktum att vi är skapade, älskade och bestämda att bli förhärligade (med kropp och allt) ger en robust grund för en ny identitet – en identitet som Gud själv ger oss och som fullbordar dem vi är idag. Då blir vi vårt sanna jag.

4.   Transgender och äktenskap

Redan i skapandet av människan framkommer äktenskapet mellan en man och en kvinna som något oerhört grundläggande mänskligt. ”Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sit till sin hustru, och de ska bli ett kött” (1 Mos 2:24). När Jesus undervisa om äktenskapet säger han ”dessa två ska bli ett kött”. Ordet ”två” finns inte i 1 Mos 2:24, men Jesus lägger till det. Äktenskapet består av två – en av varje, en man och en kvinna. Ingenting tyder på att definitionen av ”man” respektive ”kvinna” är något annat än den biologiska definitionen.

Därefter tar Jesus upp personer som inte kan gifta sig: ”Det finns de som inte kan gifta sig för att de är födda sådana, och de som inte kan det för att människor har gjort dem sådana” (Matt 19:12). Att ”människor har gjorde dem sådana” syftar på kastrering, och då förmodligen inte på modern kastrering där sädesledaren skärs av, utan troligen på att genitalierna är helt eller delvis avskurna eller förstörda. Här åsyftas troligen i första hand män. Det är i första hand kastrerade män vi känner till från antiken.

De som ”är födda sådana” syftar rimligen på personer vars genitalier är så allvarligt missbildade att äktenskapligt samliv är uteslutet. Och därmed är de personer som ”inte kan gifta sig”. De kan självfallet sätta på sig bröllopskläder och ställa sig i synagogan eller kyrkan och genomföra en vigselritual. Där låg inte oförmågan utan snarare i att deras missbildning gjorde att de inte kunde leva upp till de villkor som naturligt hörde till äktenskapet, nämligen att ens könsidentitet var tydlig och genitalier fungerande. Betyder det att ofruktbara personer inte tilläts gifta sig? Det verkar inte så eftersom vi hittar flera ofruktbara gifta par i Bibeln. En rimlig gissning är att Jesus syftar på personer vars genitalia är helt dysfunktionella eller borttagna och att detta gjorde dem olämpliga för äktenskap eftersom en stor del av äktenskapets poäng var just att bli ”ett kött” (både i form av sexuell förening och i form av reproduktion) vilket i högst grad involverar genitalier. Jesus ger oss inget svar på gränsdragningsfrågan ”hur pass missbildad måste man vara för att inte kunna gifta sig?” eller motsatsvis ”hur mycket av genitalia måste vara fungerande för att man ska kunna gifta sig?” Men oavsett verkar det vara en rimlig slutsats att allvarliga psykiska eller biologiska störningar med avseende på könsidentitet och genitalier gör någon opassande för äktenskap. Jesu råd tycks istället vara att personer som inte kan gifta sig istället bör se detta som en möjlighet att leva för ”himmelrikets skull”. Detta är också det råd vi bör ge personer med allvarlig könsdysfori.

Här tror jag det är viktigt att bibeltrogna kyrkor formulerar en tydlig policy att man bara viger personer av motsatt biologiskt kön, samt personer som är tillräckligt trygga i sin könsidentitet. (En vigsel mellan en biologisk man och en biologisk kvinna där en av dem eller båda dessutom har en transidentitet ryms således inte i den bibliska äktenskapssynen).

5. Det viktiga är inte var man befinner sig utan vart man är på väg

Till sist är det viktigt (och bibliskt) att låta nåden prägla våra relationer i församlingen. Det betyder att vi aldrig dömer ut den som kämpar. Det viktiga är inte hur djupt eller på vilket sätt man fallit utan åt vilket håll man är på väg. Så länge vi av hjärtat ger Gud rätt så går vi på vägen. Men den dag vi säger ”jag bestämmer själv och nu struntar jag i Gud och Guds ord” så har vi lämnat vägen, eller börjat gå åt andra hållet. Då har man lämnat lärjungaskapet. Och detta gäller alla lika mycket – transpersoner såväl som heterosexuella cis-personer som jag själv. Och här måste vi våga säga som det är. Grupper där själva syftet är att växa i bibliskt lärjungaskap ska självfallet bestå av personer som själva accepterar ett sådant syfte med sitt liv. Här måste vi ge människor tid och utrymme, men till sist måste frågan komma: ”Vill du ta bibliskt lärjungaskap på allvar i Jesu efterföljd, eller inte?” Här behöver ledare vara både tydliga och kärleksfulla. Och det kräver vishet. Men lösningen kan aldrig bli att låtsas om att Jesu villkor för lärjungaskap inte finns.

Observera att dessa punkter inte handlar om politik. Hur samhället och dess lagar bör se ut är till viss del en annan sak. Även om jag också här tror att stympning av kroppar bör omgärdas av restriktioner och aldrig ske på minderåriga. Men här har jag inte berört politik utan försökt lägga en första grund till en biblisk ”transgender-teologi” som bör gälla varje församling som har bibliskt lärjungaskap i Jesu efterföljd som grund och mål.

Ray Bakers kritik av EFK:s process samkönade relationer

oktober 23, 2024

Två saker som slår mig när jag tittar på Rays film:

  1. Bibelns auktoritet relativiseras.
    Ray beskriver några av diskussionsfrågorna som gruppen skulle diskutera. I en av dem jämför man HBTQ-frågan med kyrkans syn på jordens rundhet, kvinnligt ledarskap och slaveri. Frågan är ledande och laddad. Mellan raderna är budskapet att ”har vi ändrat oss i dessa frågor, kan vi väl även ändra oss om HBTQ?”
    Men varför fråga så? Varför relativisera bibelordet? Och varför ställa frågan som om jordens rundhet, kvinnligt ledarskap och slaveri var frågeställningar som hamnar i samma kategori som HBTQ?
    Låt oss ta dem en i taget:

    Jordens rundhet: Detta är pinsamt, eftersom kyrkan aldrig lärt att jorden är platt. Att kristenheten trodde på jordens platthet är en myt. Här har kyrkan alltså INTE ändrat sig, eftersom kyrkan aldrig trott på jordens platthet!

    Kvinnligt ledarskap: stora delar av kristenheten avfärdar fortfarande viss typ av kvinnligt ledarskap i kyrkan. Så här råder verkligen ingen konsensus i kristenheten. Och de som är konservativa i denna fråga säger just att ”Bibeln tar avstånd från kvinnliga ledare när det inbegriper auktoritet över män”. Men här finns det bibelord som pekar i olika riktning. Vi hittar kvinnliga ledare i bibeln. Här finns alltså bibelord i båda vågskålarna, och vi måste fundera på hur vi kan integrera dem till en helhetsbild. Där landar bibeltroende kristna olika. Men ingen grupp – mig veterligen – säger ”vad bibeln säger är oviktigt”. Båda grupperna vill ta bibeln på allvar.
    Men så är det inte med HBTQ-frågan. Där finns det inga – jag betonar INGA – bibelord på den progressiva sidan. Ingenting i Bibeln talar för att homosexuella handlingar är moraliskt acceptabla inför Gud. Alla bibelord som tar upp frågan säger motsatsen. Här har vi inte tyngder i båda vågskålarna. Istället har vi ena vågskålen fylld med alla relevanta bibelord och på andra sidan en helt tom vågskål. Parallellen mellan kvinnligt ledarskap och HBTQ är alltså helt missvisande och vilseledande.

    Slaveri: Bibeln skrivs i en tid då slaveri är en integrerad och självklar del av alla kulturer. Men vi verkar tro att Bibeln godkänner den typ av slaveri vi ser framför oss när ordet ”slaveri” används. Inget kan vara mer fel! Läs 2 Mos 21:16. Där ser vi att bortrövande av människor är belagt med dödstraff! Se även 1 Tim 1:10 där ”människorövare” fördöms. All den slavhandel som Nordamerika, Sydamerika, Karibien och arabvärlden sysslade med under hundratals år är alltså rakt igenom fördömd av Bibeln! Det ”slaveri” – eller låt oss kalla det ”tjänarskap” – som Bibeln talar om motsvarar istället när någon går i personlig konkurs och till följd därav får bli inneboende tjänare. På det sjunde året skulle personen ”skuldsaneras” och få tillbaka sin landplätt och så bli en fri man. De rättigheter som ”slavar” hade i antika Israel var exceptionella i sin humanism. Inga andra länder hade så milda lagar för slavar. Här finns förstås mycket mer att säga, men poängen är att vi inte behöver förneka Bibeln för att ha vår hållning av att förbjuda allt vad slaveri heter. Däremot har vi kronofogden och ett helt annat socialt skyddsnät för att handskas med personer som går personlig konkurs. Poängen är att inte heller denna fråga liknar HBTQ-frågan rent principiellt. Vi behöver inte anse att Bibeln ”hade fel” eller att ”vi nu har en annan uppfattning än Bibeln”. I sin historiska kontext kan vi till och med finna Bibelns lagarna om slaveri fyllda av Guds nåd mot de svagaste och minsta. Ja, där finns nog moraliska kompromisser, i likhet med det Jesus sa om äktenskap och skilsmässa: ”För era hårda hjärtans skull …” Men vi behöver hur som helst inte avfärda Bibeln när vi tar oss an frågan om slaveri.

    Genom att så slarvigt göra felaktiga jämförelser relativiseras Bibelordet som vår yttersta auktoritet för lära och liv.
  2. De progressivas hyckleri
    De som förordar en mer liberal bibelsyn talar mycket ofta om ”kärlek”, ”att se människan”, ”att lyssna in”, ”att bekräfta människan” och så vidare. Samtidigt tar de sig friheter att fördöma oss som har en klassisk bibelsyn och tro. Vi är ”hatiska”, ”intoleranta”, ”cyniska” och allt vad det kan vara.

    Här ser jag ett stort hyckleri som bygger på ett medvetet eller omedvetet ihopblandande av ”åsikt” och ”person”. En sant tolerant person vill relatera till sin medmänniska utifrån Jesu ord om att ”älska era fiender”. Detta förutsätter att där finns fiendskap. Där finns motsättningar, jobbiga känslor, olust och ovilja att ha med den andre att göra. Det är precis de personer vi ogillar som vi är kallade att älska (och rimligen betyder älska inte ”gilla” utan att ”vilja någon väl”).

    Och ibland ogillar man någon på grund av de åsikter personer har. Vad gör man då (om man vill vara en Jesu lärjunge)? Då vill man sin meningsmotståndare väl. Det betyder förstås inte att man låtsas vara bästis med personen. Vi uppmanas aldrig att vara oäkta. Men vi ska behandla den personen med respekt, schysst, rättvist och med så mycket generositet som situationen tillåter. Grundtonen är en välvilja.

    Det konstiga – och tyvärr typiska, enligt min erfarenhet (och vad det verkar, även Rays erfarenhet) – är att de som pratar mest om ”kärlek” och att ”se människan” många gånger är de som beter sig mest kärlekslöst och minst respektfullt. Det är som om de tycker att de har rätten att behandla sina meningsmotståndare lite som de vill, eftersom de själva har rätt åsiktspaket. Det är som om de tror att ”tolerant” blir man nästan automatiskt bara man har de ”toleranta åsikterna”. Hur man sen beter sig mot sina meningsmotståndare (som då har det ”intoleranta” åsiktspaketet) är inte så viktigt. De är ju ”intoleranta” och ”hatiska”, och ”bigotta”, och ”förtryckande”. Men vad är beviset för det? Ja inte för att de faktiskt beter sig så, utan för att de har de ”intoleranta” åsikterna.
    Detta slår mig som ett stort hyckleri. Tolerans har i första hand att göra med hur du behandlar din medmänniska, inte vilka åsikter du (eller din medmänniska) har. Javisst kan någon ha intoleranta åsikter men generellt talat handlar intolerans oftast om hur man i praktiken beter sig mot medmänniskor som man är djupt oense med.

    En ironi här är följande: Jag som tror på Bibeln som min auktoritet sätter därför bibelordet ”älska dina fiender” över mina egna känslor. Det hjälper mig och vägleder mig att faktiskt inte bara göra ”vad jag känner för”. Istället vill jag låta bibelordet trumfa mina känslor. Men har man redan relativiserat bibelordet och underordnat det vad människor känner, då är nog risken stor att man faktiskt inte har mental motivation och kraft nog att faktiskt visa den respekt för meningsmotståndare som Jesus befaller oss. Har jag gjort mig själv, och mina känslor, till den yttersta auktoriteten (istället för Guds ord) så kommer det att märkas på en mängd olika sätt, också i mötet med frustrerande personer man tycker har ”helt åt skogen fel”.

    Det är svårt nog att följa Jesu lära, även när man älskar Honom och tror på hans ord. Hur mycket svårare blir det då inte om man redan i utgångsläget sätter sig själv och sina känslor som högsta auktoritet.

Korta uppdateringar ang min text om det translesbiska bröllopet

oktober 11, 2024

Uppdatering 1:

Församlingsledningen kände till den aktuella vigseln åtminstone cirka två år efter att den skett, kanske ännu tidigare. Den skedde ju i den arabiska delen av församlingen och församlingsledningen för den ”stora församlingen” har gett intryck av att man inte vetat om det förrän långt efteråt. En person jag har stort förtroende för har berättat för mig hur han samtalade med en av pastorerna om den nämnda vigseln cirka två år efter att den skett. En ”förklaring” som då framkom var att det inte var en vigsel utan bara en välsignelseakt. Om detta stämmer har man alltså känt till händelsen och valt att inte agera utan istället försökt att nedtona allvaret. (Allt tyder på att det var en regelrätt vigsel. Men en välsignelseakt är illa nog). Argumentet att ”det var ju så länge sedan” är alltså ett argument man lyckats skapa genom att man valt att inte agera under alla dessa år, trots att man vetat om det.

Uppdatering 2:

Ingen från församlingsledningen och knappt någon från församlingen har kontaktat mig efter att jag publicerat bloggposten. Av de cirka 1600 personer som läst bloggposten har endast en anonym person som utgett sig för att vara med i församlingen hört av sig och framfört svepande kritik mot mig (se en av kommentarerna till bloggposten). På Facebook har många skrivit och uttryckt förståelse och sympati för att jag agerat som jag gjort, men även en del kritiska röster har hörts. Men ingen av dessa röster verkar vara församlingsmedlemmar i Botkyrka pingst. Här har jag kanske gjort en felbedömning av församlingsmedlemmarna. Kanske ingen av medlemmarna (av de cirka 600-700 medlemmarna) ville få den här informationen utan hellre varit ovetandes om vad som skett? Eller så tycker man inte att det var så allvarligt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska tolka tystnaden. Eller så har kanske fler än jag anat funnit sig i – och så blivit en del av – den tystnadskultur jag har upplevt i församlingen. Eller så känner man sig bara osäker och avvaktar. Jag vet inte hur jag borde tolka situationen…

Uppdatering 3:

Den husförsamlingsgemenskap jag nu tillhör – och som tills nyligen varit en Botkyrka-pingst-grupp – blir nu en fristående kristen gemenskap med fokus på Bibeln och lärjungaskap. Personligen hoppas jag att det är embryot till en ny församling. Men vi får se hur vi uppfattar Herrens ledning i detta.

Därför lämnar jag Botkyrka pingst

oktober 8, 2024

Om det translesbiska bröllopet i Botkyrka pingstkyrka

I oktober 2015 genomfördes en vigsel mellan två biologiska kvinnor varav den ena juridiskt tilldelats manligt kön och som också hade genomgått en så kallad ”könskorrigerande” behandling. Denna vigsel genomfördes av Edgar Broumana som då var – och fortfarande är – icke-anställd pastoral ledare (med vigselrätt) över den arabiska gruppen i Botkyrka pingst. Edgar är också en av de äldste i församlingen.

Första emailet till Hans-Erik

För några år sedan – det kan ha varit 2022 – när jag (Mats Selander) fick reda på att detta skett, och att den pastorala ledare som genomfört det fortfarande var ledare i vår församling, ställde jag frågan till pastor Hans-Erik Bylund om hur ledarskapet i församlingen ser på detta. Tillsammans med ledare i min husgrupp skrev vi ett email (daterat 18 april 2023) där vi bland annat frågade om detta translesbiska bröllop. Vi skrev:

”Här undrar vi förstås hur ledarskapet tänker om Edgar och hans förrättande av ett trans-lesbiskt bröllop. Är det en (offentlig) händelse som ni i ledarskapet har ”lagt till handlingarna” (vilket vi menar blir ytterligare ett uttryck för tystnadskulturen) eller är det en händelse som får komma upp i ljuset? Är det en händelse som innebär att förtroendet för Edgar är skadat (och som därför måste tas med Edgar samt bearbetas offentligt) eller är det en händelse som är förenlig med vidare fullt förtroende för Edgar såsom pastor?

… Här önskar vi se uppföljning, transparens och en process som tydligt präglas av både nåd och sanning. Och den måste vara tillräckligt offentlig och djupgående för att förtroendet för Edgar ska finnas kvar. För vår del har vi i dagsläget inget som helst förtroende för Edgar. Och skulle det han gjort bli känt av alla i församlingen skulle det förmodligen undergräva de flestas förtroende för honom. Hänger hans fortsatta förtroende på att tystnadskulturen upprätthålls? I så fall vore det olyckligt.”

Hans-Eriks första svar

Den 9 maj 2023 fick vi ett svar från Hans-Erik. Han skrev då detta om Edgar:

”Först ytterligare ett förtydligande: det finns inget anställningsförhållande när det gäller Edgar. Han är inte anställd i församlingen. När vi träffades i slutet av hösten sa ni att syftet inte var att gräva i det som varit för att straffa någon, utan se framåt – hur tänker vi för det fall en liknande situation skulle uppstå i framtiden. Jag uppfattade att vi var överens om detta. Och det är just en sådan process som församlingsledningen står i, där vi samtalar om en rad olika frågor kopplade HBTQ.  Att beskylla församlingsledningen för att inte göra något och ha en tystnadskultur är lite magstarkt med tanke på att det gått (uppskattningsvis) åtta år sen den aktuella händelsen! Ingen har hört av sig under hela denna tid! Som jag nämnde när vi träffades så bearbetar vi frågor om hbtq i församlingsledningen under en längre tid, genom att läsa Bibeln, böcker (bl a Bekänna färg), samtala och be och genom besök av Olof Edsinger i september. Och Edgar finns med i alla dessa samtal så det är ingen tvekan om att samtal pågår och kommer att pågå, där Edgar är involverad.”

Vår respons på Hans-Eriks första svar

Under det samtal vi hade med Hans-Erik uttryckte vi att det som skett mycket väl kan skett under press. Det vi avsåg var förstås att om Edgar insåg och ångrade det han gjort och om församlingsledningen tydligt tog avstånd från den äktenskapsteologi som denna vigsel uttrycker, så behöver vi inte gå vidare med detta. Men Edgar har inte uttryckt någon ånger. Och församlingsledningen har inte uttryckt någon vilja att offentligt klargöra var församlingen står. En vigsel är trots allt en offentlig händelse och många – inte minst arabiska kristna – har förstås undrat vilken äktenskapsteologi (och teologi) församlingen och dess ledning har. Att då vägra att på något sätt bearbeta detta offentligt är oklokt och fel. Därför har vi valt att på detta sätt gå ut offentligt och blottlägga vad som skett.

Andra emailet till Hans-Erik och de äldste

Den 23-24 september 2023 kom Olof Edsinger och höll en Bibelhelg där han undervisade om Bibelns syn på manligt och kvinnligt, och berörde frågan om transsexualitet och könsdysfori. Efter detta förväntade vi oss någon form av svar från församlingsledningen men istället hörde vi ingenting och det verkade som om ledarskapet ansåg att frågan därmed var utagerad. Vi fortsatte att vänta och sju månader senare, den 18 april 2024 skickade vi följande email till alla äldste:

”Hej äldstegruppen i Botkyrka pingst

Som ni förmodligen kommer ihåg har vi ställt frågan om hur ni i äldste ser på könsdysfori och äktenskap. Frågan aktualiserades i och med att vi fick reda på att ett ”trans-lesbiskt bröllop” ägt rum i vår kyrka (där två biologiska kvinnor vigdes av en av församlingens icke-anställda pastorala ledare med vigselrätt). Nu har en hel del tid gått och vi utgår ifrån att ni bearbetat frågan. Vi undrar därför följande:

1. Hur ser ni på vigsel mellan två personer av samma biologiska kön men med olika juridiska kön (alltså exempelvis en könsdysforisk kvinna som genomgått en hormon- samt kirurgisk behandling som till det yttre gör att hon liknar en man, och som fått det juridiska könen ”man”, och som gifter sig med en biologisk kvinna som också juridiskt är kvinna)? Är sådana vigslar i enlighet med er teologi eller inte?

2. Hur avser ni följa upp detta? Arabiska kristna i Stockholms-området som hört talats om detta ”trans-bröllop” ställer sig frågande och deras förtroende för Botkyrka pingst är hotat. I deras ögon tolkas detta som ett stort steg i riktning mot en liberalteologisk syn på äktenskap och kön. Att församlingsledningen förhållit sig passiv till detta tolkas lätt som att församlingsledningen accepterat sådana vigslar som pastoralt och teologiskt legitima.

3. Om transpersoner pastoralt och i vår äktenskapsteologi ska betraktas utifrån deras önskade kön, inte deras biologiska kön, bör inte denna nya äktenskapssyn förankras både i församlingen och i Pingst FFS? Om inte, varför inte? Och om så bör ske, vilka mått och steg har ni planerat för att en sådan förankring ska bli av?

Med vänliga hälsningar. Mats Selander…”

Hans-Eriks och de äldstes svar på vårt andra email

På detta brev fick vi följande svar (12 maj 2024) från föreståndaren Hans-Erik Bylund:

”Hej,

 Ursäkta sent svar. Eftersom frågorna gick till hela äldste ville vi vänta med svar till dess vi möttes denna vecka…

Svar på fråga 1: Det är riktigt att vi har processat en rad frågor kopplade till HBTQ och tro, teologi, församlingsliv. Dels genom egna studier och samtal, dels med hjälp av Olof Edsinger förra hösten. När det gäller just denna fråga är svaret att vi inte kommer att viga personer av samma biologiska kön (därav faller fråga 3).

Svar på fråga 2:  

Vi kommer inte att gräva i det som hänt för många år sedan, utan har fokus på hur vi hanterar liknande frågor framåt. Vi upplever just nu också en stor tillströmning av människor generellt och inte minst arabisktalande till vår församling.”

Edgars respons

Så långt Hans-Eriks och de äldstes svar. Det tog dem mer än ett år att ge oss svaret att man inte kommer viga personer av samma biologiska (men olika juridiska) kön. Vi är ändå glada över att församlingsledningen till sist har tagit ställning mot alla typer av samkönade vigslar (inklusive det trans-lesbiska bröllop Edgar genomförde).

Det som kvarstod för oss var nu att fråga Edgar om han håller med om äldstebeslutet eller om han fortfarande tycker att han gjorde rätt när han vigde dessa två (biologiska) kvinnor. I samtal med Edgar säger han att han nu vill se framåt. Han anser sig inte ha gjort något fel och vill inte diskutera saken mer.

Våra slutsatser

Som ett resultat av våra propåer har församlingsledningen nu tagit tydligt avstånd från den teologi (eller brist på teologi) som låg till grund för det trans-lesbiska bröllop Edgar genomförde. Vi förstår det som att församlingsledningen slår fast att alla typer av samkönade äktenskap är obibliska och därmed uteslutna. Detta gläder oss och vi tror att det är oerhört viktigt att ta tydlig ställning för en biblisk hållning när det gäller kontroversiella frågor i den tid som nu är. För detta är vi tacksamma till församlingsledningen.

Detta ställningstagande behöver kommuniceras offentligt. Vigseln var en offentlig handling och därför måste också församlingsledningens tydliga ställningstagande bli offentligt. Det är ett av flera skäl till varför vi skriver denna text. Då församlings-ledningen tydligt uttryckt att de ”vill se framåt” och inte vill ”gräva i detta” har vi känt oss nödgade att offentligt förmedla att Botkyrka Pingst faktiskt står för en biblisk äktenskapssyn – en teologi som utesluter alla typer av samkönade ”äktenskap”.

Här finns dock en kluvenhet hos församlingsledningen eftersom man uppvisat en kompakt ovilja att ta tag i detta. Man har hänvisat till att man inte kände till att detta skett och att det hände för länge sedan. (Detta är i sig märkligt eftersom en föreståndare bör ha kontroll över vigslar som sker i hans egen församling). Man har dessutom klart uttryckt att vi bör ”lägga detta bakom oss”. Detta uppfattar vi som en konfliktundvikande attityd som rimmar med en tystnadskultur snarare än med en transparent och öppen kultur. Offentliga handlingar som sker i församlingens namn, lokal och regi försvinner inte bara för att tiden går. Snarare förstärker tiden bara intrycket att man accepterat det som skett. Om ett gift kommit in i en kropp är det alltid ”bättre sent än aldrig” att avgifta kroppen. Händelsen påverkar nämligen fortfarande både arabiska kristna i Sverige och medlemmar i Botkyrka Pingst, just för att den är långt ifrån färdigbearbetad och utredd.

Den konfliktundvikande hållningen märks även i det att Edgar fortfarande är aktiv som ledare i församlingen och (till synes) har församlingsledningens fulla förtroende. I de samtal vi haft med Edgar ger han inte uttryck för en ändrad hållning, han har inte bett om ursäkt eller sagt att ”det blev fel” eller något liknande utan säger bara att han nu vill ”se framåt”. Han har fortsatt både vigselrätt och en pastoral roll i församlingen. Inget har framkommit som pekar på att församlingsledningen tillrättavisat Edgar, avkrävt ett löfte av honom om att inte framledes missbruka sin vigselrätt eller fastställt att han nu står för en tydlig biblisk äktenskapsteologi.

Jag undrar vidare om några kontakter tagits till Pingst FFS som är den instans som utfärdar vigselrätter inom pingströrelsen? Är detta translesbiska bröllop i enlighet med Pingst FFS syn på äktenskapet? Bör inte församlingsledningen i Botkyrka Pingst ha tagit kontakt med Pingst FFS så snart de fick reda på att detta skett? Jag undrar också huruvida personer kan fortsätta att inneha vigselrätt utifrån Pingst FFS om man – som i detta fall – till synes missbrukat sin vigselrätt? Vad gäller här och har Pingst FFS förtroende för att Edgar fortsatt innehar vigselrätt? Bör Pingst FFS inte ha informerats om detta? Kanske någon kontakt tagits med Pingst FFS, men det är i så fall inget som kommunicerats till mig eller ledare i vår husförsamling. Jag misstänker starkt att någon sådan kontakt inte tagits eftersom man så tydligt kommunicerat att man vill gå vidare och ”se framåt”. 

För att få reda på hur Pingst FFS såg på detta kontaktade jag (Mats) den person inom Pingst FFS som är ansvarig för vigselrätten inom Pings FFS, Magnus Wahlström. Den 5 februari 2024 fick jag följande svar från honom:

”Hej Mats!

Tack för ditt meddelande och informationen. Sorry att svaret dröjt. Våra riktlinjer anger att en pingstpastor bara viger personer av motsatt kön, är inte mer definierat än så.

Frågan är högst relevant och jag tar den vidare för en bearbetning.

Allt gott!

Magnus”

Till dags dato (8 oktober 2024) har jag inte fått något ytterligare svar från Pings FFS.

Att församlingsledningen inte visat sig angelägna att kommunicera något om detta till församlingen, till arabiska kristna i Stockholmsområdet eller till Pingst FFS menar vi är en tydlig indikation på att församlingsledningen inte tar frågan om förtroende på tillräckligt stort allvar. Församlingsledningen måste vara oerhört rädda om det förtroende som församlingsmedlemmar och även utanförstående parter har för dem. Att handskas med misstag på ett tydligt och pro-aktivt sätt är en viktig del i att upprätthålla det förtroende som församlingsledningens arbete vilar på.

Frågan om förtroende är också viktig på en individ-nivå. Församlingens förtroende för en ledare – i det här fallet Edgar – kan inte vidmakthållas genom att offentliga händelser hålls i det fördolda eller tystas. Vi menar inte att ledares alla privata synder och felsteg måste bekännas offentligt. Men offentliga felsteg måste bearbetas offentligt. Detta är en princip som församlingsledningen inte tycks leva efter i detta fall, men som verkar ha tydligt bibliskt stöd (1 Tim 5:20).

Vidare är intrycket att man blandar ihop förtroende med nåd. Förtroende är något man förtjänar och något som inte ges av nåd. Jag vill gärna se att hela denna situation fick bearbetas både utifrån Guds nåd och den omvändelse som gör att man kan och vill ta emot Guds nåd. Men frågan om huruvida församlingen har förtroende för sina ledare måste ställas, i synnerhet efter att felsteg och flagranta missbruk av förtroendet uppdagats.

Att det tog cirka sju år innan vi (och till synes församlingsledningen) fick reda på att detta translesbiska bröllop ägt rum säger också något om den brist på kommunikation som finns mellan de olika delarna av Botkyrka Pingst. Detta är i sig ett skäl till en djup omprövning av den ledarskapskultur som råder i Botkyrka Pingst. (Det är i sig märkligt att ingen pastor eller äldste kände till att ett translesbiskt bröllop ägt rum i den arabiskttalande delen av församlingen – här finns det fler frågor att ställa! Vem skrev under vigselbeviset?)

Ytterligare en anledning till varför vi väljer att låta allt detta komma i offentlighetens ljus är att det illustrerar hur en enstaka person med könsdysfori alternativt homosexuell attraktion kan påverka en hel församlings praktiska teologi dels genom att få en ledares sympati och dels genom en konfliktundvikande ledarskapskultur. Några enstaka personer kan alltså egenmäktigt och helt odemokratiskt forma församlingens praktiska teologi. Detta finner vi helt oacceptabelt och är en starkt bidragande anledning till varför jag valt att gå ut offentligt på detta sätt. Den som tiger samtycker. Jag samtycker inte och därför talar jag.

Jag hoppas på att detta ska leda till djupgående samtal och omprövning av den ledarskapskultur, tystnadskultur och konfliktundvikande attityd som jag upplever präglar församlingen och i synnerhet församlingsledningen.

Mats Selander (f.d medlem i Botkyrka Pingst) tillsammans med några husförsamlingsledare.

Tillägg:

Onsdagen den 2 oktober 2024 träffade jag (tillsammans med mina två medledare) några av ledarna i Botkyrka pingst (tillförordnad föreståndare Maria Furusand och pastor Miguel Lara samt äldste Oskar Lindén). Orsaken var att vi är några som börjat fira söndagsgudstjänst i våra hem istället för att gå till Botkyrka pingst (bland annat på grund av den situation som här beskrivits). I samband med detta bekräftade pastorerna att de inte avser vidta några ytterligare åtgärder avseende det translesbiska bröllopet eller den pastorala ledare som genomförde det. De har lämnat det bakom sig och tänker nu se framåt.

Personligt slutord

Misstag kan ske. Även allvarliga sådana. Men när det sker är det oerhört viktigt att ledarskapet bearbetar misstagen på rätt sätt. Den ovillighet som ledarskapet i församlingen visat när det gäller att handskas med detta har gjort mig mycket upprörd och fått mitt förtroende att haverera. Jag vill inte vara medlem under ett sådant ledarskap. Om man inte vill ta itu med en sådan här sak, vad mer är det man låtit passera? Hur kan jag någonsin lita på att man vågar ta tag i jobbiga frågor där Guds ord krockar med tidsandan?

Låt mig också tillägga att mitt beslut om utträde inte tagits snabbt. Under cirka två års tid har vi haft den här dialogen. Vi har skrivit. Vi har samtalat. Vi har väntat. Men när ledarskapet gång på gång säger ”vi tänker inte ta i detta utan väljer att se framåt”, måste jag ta konsekvenserna av min egen hållning. Om jag väljer att sitta still i båten blir jag en del av den tystnadskultur och den konfliktundvikande hållning jag så kraftigt tagit avstånd ifrån. Därför skickade jag idag in min begäran om utträde ur Botkyrka pingst – med en blandning av upprördhet och vemod i mitt inre.

Har någon frågor till mig om detta kan man emaila mig på matsselander at yahoo.com

Mats Selander

Därför är en liten stat ett kristet värde

april 26, 2024

Har lyssnat på sångaren och vis-kompositören Mikael Wiehe. Hans texter vittnar om en passionerad längtan efter både sanning och rättvisa. Han är tydligt vänster och samtidigt smärtsamt medveten om människans själviskhet och det hyckleri som ofta blir regel i och med att ”proletariatets diktatur” tar makten. Han sjunger om franska revolutionens ideal som i praktiken betyder noll och intet när Frankrike förtrycker Algeriet. Eller när Maoisterna fördömer förtrycket i Vietnam men är tysta om Kinas förtryck i Tibet (i sången ”Som om ingenting har hänt”).

Wiehe har både en politisk och en moraliskt profetisk ton och tillsammans bildar de ett spänningsfält mellan hopp och förtvivlan. För mig inkarnerar Wiehe det jag vill kalla socialismens religiösa sida. Det är en passionerad dröm om ett frihetens, rättvisans och solidaritetens rike. Det är en längtan efter himlen på jorden. Men hoppet står inte till Gud utan till politiken och till politiker (som likt Wiehe har en självisk och krävande ”gossekung” i sitt bröst – lyssna till hans sång ”Gossekungen”).

Är det något socialismens historia har visat oss så är det att människans moraliska resurser inte räcker till när det socialistiska himmelriket ska förverkligas. Förväntningarna går upp som en sol och kraschlandar i besvikelsens pankaka. Det slår aldrig fel. Socialismen i dess olika versioner (med kommunism, maoism och national-socialism som de värsta varianterna) har skördat miljoner människors liv. Och man kan fråga sig ”varför?” Hur kan så goda (nja, kanske inte alltid så goda) intentioner skapa en så förtryckande verklighet?

Jag tror att svaret ligger i den religiösa nit ur vilken socialismen får sitt bränsle parat med den helt sekulariserade idén om att det är mänsklig politik som ska förverkliga detta himmelrike. Himlen ska förverkligas med makt. Och det är bokstavligt talat ett omöjligt företag. Ett gott samhälle kan endast bäras upp av goda människor – och goda tycks vi inte kunna bli utan hjälp utifrån.

Historiskt har samhällen präglade av en varm tro på Jesus och en sträng tro på omvändelsens nödvändighet varit de mest framgångsrika. När människor på den djupa religiösa nivån i själen blir brutalt ärliga med sin själviskhet, och vänder om för att söka och leva i Guds frälsande och förvandlande nåd, då och bara då finns det en verklig möjlighet att forma ett samhälle där själviskhet, girighet och korruption inte får sista ordet. Vi lever i kölvattnet av ett sådant samhälle och vi njuter fortfarande frukterna av våra förfäders djupa fromhet. Men detta håller på att vittra sönder framför våra ögon. Och då blir socialismen på nytt en begriplig och farlig lockelse.

Socialismen lovar ju ett människoskapat lyckorike utan Gud, utan omvändelse och utan att behöva dö från sig själv och utan att behöva bära sitt kors. Du får den kristna trons frukter – här och nu – utan att behöva betala den prislapp kristen tro sätter på frälsningen. Den bibliska prislappen är ju att du måste ”mista dig själv”. Men socialismen säger istället ”vinn hela världen”. Och det ska ske genom politiken.

Socialismens grundbult är därför en så stor stat som någonsin är möjligt. Staten – eller proletariatets diktatur, eller socialistpartiet eller komintern eller vad det än må kallas – ersätter Guds plats i tro, tanke och känsla. Och därför måste också den rådande politiken gå i totalitär riktning. Precis som Gud har skapat allt, äger allt, råder över allt och har rätt att döma allt, så blir Staten den instans som menar sig ha rätten till all makt, alla pengar och all lydnad.

Det är därför som en kristet inspirerad politik måste insistera på en stat som inte tar – inte ens försöker ta – Guds plats i världen eller i våra liv och hjärtan. Därför är idén om en liten stat som inser sin begränsade roll som ett skelett i kroppen – en stödjande funktion för en levande samhällskropp – en kristen värdering. Den som i kristendomens namn insisterar på en stor socialistisk stat har i sin religiösa nit placerat sin tillit på fel plats. Mänsklig politik kommer aldrig kunna skapa något himmelrike – varken ett socialistiskt eller ett kristet. Därför måste en värde-kristen politik insistera på en stat som vet sin plats och som är död inför socialistiska maktambitioner. Därför är en liten stat ett kristet värde.


/Mats Selander, partiledare för Kristna Värdepartiet

Mitt deltagande i Vision Sveriges program

mars 9, 2024

Det har varit roligt att delta i den kristna TV-kanalen Vision Sveriges program, både som gäst och sedan som programledare. Här har jag samlat alla länkar till programmen där jag deltagit. Jag kommenterar lite om innehållet i respektive program och börjar i kronologisk ordning.

  1. 2022-09-09: Donald Bergagård intervjuar mig. Jag berättar bland annat om hur jag blev kristen. Vi pratar om Bibeln och lite om politik. https://www.youtube.com/watch?v=ap9f9p4D1_c
  2. 2022-11-29: Henrik Junaeus intervjuar mig. Fokus är Det anstötliga evangeliet. https://www.youtube.com/watch?v=vnNuExDIyJM
  3. 2022-12-27: Tre predikningar. Mats Selander predikar om Jobs bok (1h 45 min in i sändningen) . De två andra predikanterna är Stefan Björk (Impact Center) och Mats Nyholm (S:t Clara). Programledare Henrik Junaeus. https://www.youtube.com/watch?v=zGpMv919qPc
  4. 2023-02-14: Apologia-TV: Varför Apologetik? Programledare Mats Selander. Gäst: Stefan Gustavsson. https://www.youtube.com/watch?v=8mRcmYt2ffg
  5. 2023-03-14: Apologia-TV: Argument för Guds existens. Programledare Henrik Junaeus. Gäst: Mats Selander. https://www.youtube.com/watch?v=7nOAcpReNj4
  6. 2023-04-11: Apologia-TV: Om homosexualitet och Bibeln. Programledare Mats Selander. Gäst: Ray Baker. https://www.youtube.com/watch?v=TUTI8D9yvlA&t=3394s
  7. 2023-05-09: Apologia-TV: Om Bibeln, Bibelsyn och Bibelns trovärdighet. Programledare Mats Selander. Gäst: Stefan Gustavsson. https://www.youtube.com/watch?v=Kp4GwYrL7V8
  8. 2023-06-12: Apologia-TV: Om abort. Mats talar om opinionsbildning mot abort och Anahita berättar om sin erfarenhet av abort. Programledare Josef Barkenbom och Mats Selander. Gäst: Anahita von Tell. https://www.youtube.com/watch?v=tq50JsYkkK8&t=6069s
  9. 2023-08-29: Apologia-TV: Finns Gud? Mats Selander går igenom böckerna i Finns Gud?-serien. Programledare: Lasse Peterson. https://www.youtube.com/watch?v=5P-FXbcxzCo
  10. 2023-09-19: Apologia-TV: Om varför apologetik är livsnödvändigt för kristenheten. Programledare Mats Selander. Gäster: Stefan Gustavsson och Isak Zara. https://www.youtube.com/watch?v=jBNELW1QcPA
  11. 2023-10-17: Apologia-TV: Om Apologetik och Stefans Gustavsson bok ”Kristen på goda grunder”. Programledare Mats Selander. Gäst: Stefan Gustavsson. https://www.youtube.com/watch?v=nCkkBR-yP5U
  12. 2023-11-21: Apologa-TV: Om det andliga läget i Sverige. Programledare Mats Selander. Gäster: Marco Strömberg, Isak Zara och Celebre Binoa. https://www.youtube.com/watch?v=bjeRMvhOppM
  13. 2023-12-12: Apologia-TV: Om hjärna och hjärta. Programledare Mats Selander. Gäster: Ola Hjösser samt Liv Sövde Kallevig. https://www.youtube.com/watch?v=kT3olJvinaA
  14. 2024-01-15: Apologia-TV: Om sex, tidsandan och Bibeln. Programledare Mats Selander. Gäst: Ray Baker. https://www.youtube.com/watch?v=hEysgJv2NCE
  15. 2024-02-05: Apologia-TV: Intervju med Elise Lindqvist om hennes liv. Vi talar om hemska saker som prostitution och sexuella övergrepp men också om hur Jesus räddat, upprättat och helat Elise. https://tvvision.net/serie.php?c=2&p=1565&e=608540

Om EFK:s rapport om samkönade relationer och medlemskap

maj 23, 2023

Blunda inte för att medlemskapsbegreppet är laddat med biblisk teologi

I EFK:s (Evangeliska Frikyrkans) rapport om samkönade relationer ger man ett råd som nog uppfattas som kontroversiellt av många i frikyrkan, nämligen att personer som lever i samkönade relationer bör välkomnas som medlemmar i EFK-församlingar. Man skriver: ”Rent konkret innebär detta att vårt andra råd är att man, oavsett om man lever i en samkönad relation eller inte, bör få vara medlem i en EFK-församling. Till alla modiga som delat sina berättelser med oss råder vi EFKs församlingar att säga: ”Välkommen hem.””

Även vissa personer med en traditionell syn på samkönade relationer– som exempelvis Stefan Swärd – tycks inte lägga särskilt stor vikt vid detta. Han säger att det är ”av underordnad betydelse”. Det tror jag är ett misstag. Visst är det så att olika kyrkor har olika struktur och därmed olika medlemskapsbegrepp. I Svenska kyrkan har en medlem inte någon stor påverkan på den lokala församlingen. Förvisso har man rösträtt i kyrkovalet, men man har ingen möjlighet att välja vem som ska bli biskop eller präst. Svenska kyrkan har också odlat folkkyrkotanken som går ut på att alla i Sverige ska känna sig hemma i Svenska kyrkan. Det ska vara ”folkets kyrka”. Explicita krav på tro, överlåtelse och lärjungaskap är då uteslutet.

Frikyrkan föddes till stor del som en reaktion mot detta. Poängen med frikyrkan var ju att dess medlemmar verkligen ville vara – och såg på sig själva – som Jesu lärjungar. Det var de sant troende som var med i frikyrkan, de som tog Gud, Jesus och Bibeln på största allvar och som strävade efter att leva därefter. Det var också utifrån Bibeln som norm som frikyrkans medlemskapsbegrepp formades. Bibeln själv talar nämligen om de som är innanför och de som är utanför. I 1 Kor 14:23 talar Paulus om möjligheten att ”oinvigda eller otroende” kan komma till gudstjänsten. Detta visar både att utomstående faktiskt var välkomna till kristna samlingar, men också att det fanns ett innanför och ett utanför. I kapitel 5 i samma brev talar Paulus om en man som levde i en incestuös relation, och han kritiserar korinterna för att de inte redan uteslutit mannen ur gemenskapen. Paulus skriver: ”I mitt brev till er skrev jag att ni inte får ha med otuktiga människor att göra. Jag menade inte alla som är otuktiga här i världen, inte alla själviska och utsugare och avgudadyrkare; i så fall hade ni fått lämna världen. Nej, vad jag skrev till er var att ni inte får ha något att göra med den som kallas broder men som förfaller till otukt, själviskhet, avgudadyrkan, ovettigt tal, fylleri och utsugning. Ni får inte äta tillsammans med honom” (1 Kor 5:9-11). Observera: det står inte ”om någon kallas ledare…” I diskussionen om samkönade relationer drar allt fler konservativa gränsen vid ledarskap. Men det tycks alltså inte vara där Paulus drar gränsen. Här finns ett tydligt innanför och utanför – och det handlar om lärjungaskap och livsstil.

Även Jesus själv talar om ett ”innanför och ett utanför”: ”Om din broder har syndat, så gå och ställ honom till svars enskilt, er emellan. Lyssnar han på dig så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Och lyssnar han inte heller till församlingen, då ska han vara för dig som en hedning och tullindrivare.” (Matt 18:15-17). Här är kontrasten ”broder” och ”hedning/tullindrivare”. Vi vet att Jesus inte var kärlekslös mot ”hedningar” och ”tullindrivare”. Han umgicks med dem. Men han liknade dem samtidigt vid de som är ”sjuka” och behöver en läkare (Matt 9:12). Det fanns en tydlig skillnad mellan att tillhöra Jesu lärjungaskara kontra att inte göra det.

En viktig och relevant distinktion i denna diskussion handlar om att å ena sidan falla i synd (som man erkänner som synd och fortsätter att kämpa emot) eller att göra synd till en del av ens livsstil och medvetna val. I det senare fallet betraktar man inte längre synden som synd utan som något naturligt och acceptabelt. Det handlar alltså inte om att ”alla syndar vi och vi måste visa nåd mot alla och alla slags synder”. Istället handlar diskussionen om att en samkönad sexuell livsstil inte längre ska betraktas som synd alls, och därför inte längre är i behov av Guds nåd.

Det handlar alltså inte om att vi var och en kan falla i synd. (Om vi inte gör en sådan distinktion skulle ingen bli frälst eftersom vi alla faller i synd på olika sätt.) En svårighet är att denna gräns inte är vattentät. Hur många gånger kan man falla för en frestelse utan att detta blir en del av ens livsstil? Här tror jag tumregeln bör vara att så länge någon erkänner sin synd som synd och ber Gud om förlåtelse så kämpar den människan fortfarande trons kamp. Om Jesus har befallt oss att förlåta en felande broder eller syster 7 x70 gånger (dvs ett obegränsat antal gånger) så är Gud förstås likadan i sin attityd. Gud vill förlåta den som bekänner och ångrar sin synd. Det är när synden accepteras och normaliseras som lärjungaskapet och tron börjar att dö.

Men i alla gränsdragningsfrågor finns nästan alltid klockrena fall på båda sidor om gränsen, och några sådana fall räcker för att motivera gränsen ifråga. Att välja att leva i en samkönad relation är just att välja en livsstil av samkönat sex. Det är inte något man frestas in i utan något man medvetet väljer att leva i. Det är därför EFK:s råd är så problematiskt och ett avsteg från både Bibeln och frikyrkans väsen. Medlemskap har ju en biblisk grund. Att bli frälst innebär ju att man i biblisk mening blir en lem i Kristi kropp. Och som sådan är man innanför, i Kristus, i församlingen, i kontakt med Guds rike och har överlåtit sig till att leva ett bibliskt lärjungaliv. Gud har sagt sitt ja till den personen därför att den personen i tillit till Jesu försoningsdöd vänt om från sin synd, dött från sig själv, iklätt sig Kristus och nu vill leva det nya livet och växa till likhet med Kristus. Här finns ett tydligt och relevant bibliskt innehåll för medlemskapsbegreppet – och det är detta innehåll frikyrkan fyllt förenings-medlemskapet med. Även om denna praxis på olika sätt är uppluckrad är den ändå inte utan biblisk grund. Det organisatoriska medlemskapet kommunicerar fortfarande att ”nu är du innanför” och ”nu är du en lem i denna gemenskap”.

EFK:s nya medlemskapssyn skapar dessutom en rad följdfrågor – i synnerhet som EKF-rapporten inte bejakar samkönad sex i sig utan ser det som en ”naturlig brustenhet”, alltså något som faller utanför Guds vilja med människan (och därmed något oacceptabelt enligt biblisk etik). Det finns mycket ”naturlig brustenhet” när det gäller sexualitet. Betyder det att vi bör acceptera sambopar som medlemmar (vilket många redan gör)? Vad sägs om prostituerade (eller legitimerade sexarbetare som det heter i Tyskland)? Jesus umgicks ju med prostituerade så varför inte bejaka dessa systrar (och bröder) in i våra församlingar som fullvärdiga medlemmar? Eller hur ser vi på gifta män med älskarinnor? Och alla män som regelbundet går till prostituerade? Borde inte också dessa välkomnas som medlemmar i våra församlingar? Alla dessa företeelser faller utan tvekan inom begreppet ”naturlig brustenhet”. Kanske någon invänder och säger att ”det är ju inte samma sak”. Men enligt EFK-rapporten är det i moralisk och biblisk mening samma sak eftersom allt detta (inklusive samkönad sex) beskrivs som synd i Bibeln.

Kanske någon invänder och frågar ”så homosexuella ska inte välkomnas till kyrkan alls då?” Men då glömmer man skillnaden mellan att gå på gudstjänst å ena sidan och bli bejakad som medlem å den andra. Personer som lever på dessa sätt ska vara välkomna på våra gudstjänster. Vi såg ju att oinvigda och otroende var välkomna på i gudstjänster i Korinth. Nej frågan gäller om personer som har dessa synder som en del av sin livsstil – och som inte definierar dessa företeelser som synd, och därför inte anser sig behöva Guds förlåtelse och hjälp att leva rent – ska bejakas som medlemmar och bli en del av lärjungagemenskapen. Det är alltså detta frågan handlar om. Och då måste vi – om vi menar oss vara bibliska – hålla fast vid Bibelns egna gränser för lärjungaskap och vilken livsstil som är förenlig respektive oförenlig med lärjungaskap. Då kan vi inte ha ett medlemskap som krockar med Bibelns ord om lärjungar som (med)lemmar i Kristi kropp.  Det är därför Paulus reagerar så starkt mot kristna män som gick till prostituerade i Korint, när han säger: ”Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp? Ska jag ta delar av Kristi kropp och göra dem till ett med en prostituerads kropp? Verkligen inte!” (1 Kor 6:15). I vår analys av medlemskapsbegreppet får vi inte tappa den bibliska och teologiska aspekten. Begreppet må vara en 1800-tals-skapelse, men frikyrkan har redan från början fyllt det med bibliskt innehåll. Och hur man än vrider och vänder sig är en ”medlem” någon som delar gruppens värderingar och liv. Men Bibeln är tydlig. Den som bejakar att leva i otukt – det må vara heterosexuell otukt eller homosexuella handlingar – har ställt sig utanför bibliskt lärjungaskap och därmed utanför bibliskt medlemskap i Kristi kropp. EFK:s råd talar därför emot Bibliskt lärjungaskap och medlemskap i Kristi kropp. Det är minst sagt olyckligt.


Skapa din egen webbplats, gratis på WordPress.com.Skapa din egen webbplats.
Börja gratis