Om EFK:s rapport om samkönade relationer och medlemskap

Blunda inte för att medlemskapsbegreppet är laddat med biblisk teologi

I EFK:s (Evangeliska Frikyrkans) rapport om samkönade relationer ger man ett råd som nog uppfattas som kontroversiellt av många i frikyrkan, nämligen att personer som lever i samkönade relationer bör välkomnas som medlemmar i EFK-församlingar. Man skriver: ”Rent konkret innebär detta att vårt andra råd är att man, oavsett om man lever i en samkönad relation eller inte, bör få vara medlem i en EFK-församling. Till alla modiga som delat sina berättelser med oss råder vi EFKs församlingar att säga: ”Välkommen hem.””

Även vissa personer med en traditionell syn på samkönade relationer– som exempelvis Stefan Swärd – tycks inte lägga särskilt stor vikt vid detta. Han säger att det är ”av underordnad betydelse”. Det tror jag är ett misstag. Visst är det så att olika kyrkor har olika struktur och därmed olika medlemskapsbegrepp. I Svenska kyrkan har en medlem inte någon stor påverkan på den lokala församlingen. Förvisso har man rösträtt i kyrkovalet, men man har ingen möjlighet att välja vem som ska bli biskop eller präst. Svenska kyrkan har också odlat folkkyrkotanken som går ut på att alla i Sverige ska känna sig hemma i Svenska kyrkan. Det ska vara ”folkets kyrka”. Explicita krav på tro, överlåtelse och lärjungaskap är då uteslutet.

Frikyrkan föddes till stor del som en reaktion mot detta. Poängen med frikyrkan var ju att dess medlemmar verkligen ville vara – och såg på sig själva – som Jesu lärjungar. Det var de sant troende som var med i frikyrkan, de som tog Gud, Jesus och Bibeln på största allvar och som strävade efter att leva därefter. Det var också utifrån Bibeln som norm som frikyrkans medlemskapsbegrepp formades. Bibeln själv talar nämligen om de som är innanför och de som är utanför. I 1 Kor 14:23 talar Paulus om möjligheten att ”oinvigda eller otroende” kan komma till gudstjänsten. Detta visar både att utomstående faktiskt var välkomna till kristna samlingar, men också att det fanns ett innanför och ett utanför. I kapitel 5 i samma brev talar Paulus om en man som levde i en incestuös relation, och han kritiserar korinterna för att de inte redan uteslutit mannen ur gemenskapen. Paulus skriver: ”I mitt brev till er skrev jag att ni inte får ha med otuktiga människor att göra. Jag menade inte alla som är otuktiga här i världen, inte alla själviska och utsugare och avgudadyrkare; i så fall hade ni fått lämna världen. Nej, vad jag skrev till er var att ni inte får ha något att göra med den som kallas broder men som förfaller till otukt, själviskhet, avgudadyrkan, ovettigt tal, fylleri och utsugning. Ni får inte äta tillsammans med honom” (1 Kor 5:9-11). Observera: det står inte ”om någon kallas ledare…” I diskussionen om samkönade relationer drar allt fler konservativa gränsen vid ledarskap. Men det tycks alltså inte vara där Paulus drar gränsen. Här finns ett tydligt innanför och utanför – och det handlar om lärjungaskap och livsstil.

Även Jesus själv talar om ett ”innanför och ett utanför”: ”Om din broder har syndat, så gå och ställ honom till svars enskilt, er emellan. Lyssnar han på dig så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Och lyssnar han inte heller till församlingen, då ska han vara för dig som en hedning och tullindrivare.” (Matt 18:15-17). Här är kontrasten ”broder” och ”hedning/tullindrivare”. Vi vet att Jesus inte var kärlekslös mot ”hedningar” och ”tullindrivare”. Han umgicks med dem. Men han liknade dem samtidigt vid de som är ”sjuka” och behöver en läkare (Matt 9:12). Det fanns en tydlig skillnad mellan att tillhöra Jesu lärjungaskara kontra att inte göra det.

En viktig och relevant distinktion i denna diskussion handlar om att å ena sidan falla i synd (som man erkänner som synd och fortsätter att kämpa emot) eller att göra synd till en del av ens livsstil och medvetna val. I det senare fallet betraktar man inte längre synden som synd utan som något naturligt och acceptabelt. Det handlar alltså inte om att ”alla syndar vi och vi måste visa nåd mot alla och alla slags synder”. Istället handlar diskussionen om att en samkönad sexuell livsstil inte längre ska betraktas som synd alls, och därför inte längre är i behov av Guds nåd.

Det handlar alltså inte om att vi var och en kan falla i synd. (Om vi inte gör en sådan distinktion skulle ingen bli frälst eftersom vi alla faller i synd på olika sätt.) En svårighet är att denna gräns inte är vattentät. Hur många gånger kan man falla för en frestelse utan att detta blir en del av ens livsstil? Här tror jag tumregeln bör vara att så länge någon erkänner sin synd som synd och ber Gud om förlåtelse så kämpar den människan fortfarande trons kamp. Om Jesus har befallt oss att förlåta en felande broder eller syster 7 x70 gånger (dvs ett obegränsat antal gånger) så är Gud förstås likadan i sin attityd. Gud vill förlåta den som bekänner och ångrar sin synd. Det är när synden accepteras och normaliseras som lärjungaskapet och tron börjar att dö.

Men i alla gränsdragningsfrågor finns nästan alltid klockrena fall på båda sidor om gränsen, och några sådana fall räcker för att motivera gränsen ifråga. Att välja att leva i en samkönad relation är just att välja en livsstil av samkönat sex. Det är inte något man frestas in i utan något man medvetet väljer att leva i. Det är därför EFK:s råd är så problematiskt och ett avsteg från både Bibeln och frikyrkans väsen. Medlemskap har ju en biblisk grund. Att bli frälst innebär ju att man i biblisk mening blir en lem i Kristi kropp. Och som sådan är man innanför, i Kristus, i församlingen, i kontakt med Guds rike och har överlåtit sig till att leva ett bibliskt lärjungaliv. Gud har sagt sitt ja till den personen därför att den personen i tillit till Jesu försoningsdöd vänt om från sin synd, dött från sig själv, iklätt sig Kristus och nu vill leva det nya livet och växa till likhet med Kristus. Här finns ett tydligt och relevant bibliskt innehåll för medlemskapsbegreppet – och det är detta innehåll frikyrkan fyllt förenings-medlemskapet med. Även om denna praxis på olika sätt är uppluckrad är den ändå inte utan biblisk grund. Det organisatoriska medlemskapet kommunicerar fortfarande att ”nu är du innanför” och ”nu är du en lem i denna gemenskap”.

EFK:s nya medlemskapssyn skapar dessutom en rad följdfrågor – i synnerhet som EKF-rapporten inte bejakar samkönad sex i sig utan ser det som en ”naturlig brustenhet”, alltså något som faller utanför Guds vilja med människan (och därmed något oacceptabelt enligt biblisk etik). Det finns mycket ”naturlig brustenhet” när det gäller sexualitet. Betyder det att vi bör acceptera sambopar som medlemmar (vilket många redan gör)? Vad sägs om prostituerade (eller legitimerade sexarbetare som det heter i Tyskland)? Jesus umgicks ju med prostituerade så varför inte bejaka dessa systrar (och bröder) in i våra församlingar som fullvärdiga medlemmar? Eller hur ser vi på gifta män med älskarinnor? Och alla män som regelbundet går till prostituerade? Borde inte också dessa välkomnas som medlemmar i våra församlingar? Alla dessa företeelser faller utan tvekan inom begreppet ”naturlig brustenhet”. Kanske någon invänder och säger att ”det är ju inte samma sak”. Men enligt EFK-rapporten är det i moralisk och biblisk mening samma sak eftersom allt detta (inklusive samkönad sex) beskrivs som synd i Bibeln.

Kanske någon invänder och frågar ”så homosexuella ska inte välkomnas till kyrkan alls då?” Men då glömmer man skillnaden mellan att gå på gudstjänst å ena sidan och bli bejakad som medlem å den andra. Personer som lever på dessa sätt ska vara välkomna på våra gudstjänster. Vi såg ju att oinvigda och otroende var välkomna på i gudstjänster i Korinth. Nej frågan gäller om personer som har dessa synder som en del av sin livsstil – och som inte definierar dessa företeelser som synd, och därför inte anser sig behöva Guds förlåtelse och hjälp att leva rent – ska bejakas som medlemmar och bli en del av lärjungagemenskapen. Det är alltså detta frågan handlar om. Och då måste vi – om vi menar oss vara bibliska – hålla fast vid Bibelns egna gränser för lärjungaskap och vilken livsstil som är förenlig respektive oförenlig med lärjungaskap. Då kan vi inte ha ett medlemskap som krockar med Bibelns ord om lärjungar som (med)lemmar i Kristi kropp.  Det är därför Paulus reagerar så starkt mot kristna män som gick till prostituerade i Korint, när han säger: ”Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp? Ska jag ta delar av Kristi kropp och göra dem till ett med en prostituerads kropp? Verkligen inte!” (1 Kor 6:15). I vår analys av medlemskapsbegreppet får vi inte tappa den bibliska och teologiska aspekten. Begreppet må vara en 1800-tals-skapelse, men frikyrkan har redan från början fyllt det med bibliskt innehåll. Och hur man än vrider och vänder sig är en ”medlem” någon som delar gruppens värderingar och liv. Men Bibeln är tydlig. Den som bejakar att leva i otukt – det må vara heterosexuell otukt eller homosexuella handlingar – har ställt sig utanför bibliskt lärjungaskap och därmed utanför bibliskt medlemskap i Kristi kropp. EFK:s råd talar därför emot Bibliskt lärjungaskap och medlemskap i Kristi kropp. Det är minst sagt olyckligt.